I-landsångest

Jag vill inte gilla Asher Roth! Asher Roth förkroppsligar allt jag hatar med hiphop. Han är den mobbade killen i ett medelklassområde som istället för att typ sporta sitter inne och hårdpluggar hiphoptrivia tills det blöder ur öron och ögon, för att han sedan tio år senare ska kunna stå med sina nu nyvunna vänner, som precis som han varit mobbade medelklasskids, och rappa med i varenda låt under Rock the Bells. När jag säger hårdplugga menar jag det verkligen för inte nog med att en nyinförskaffad skiva lyssnas igenom mycket noga, texterna skall också närstuderas en tid för att man sedan ska kunna ta sig an nästa utmaning, nämligen försöka identifiera samtliga samplingar på skivan. Orden sitter där, man kan årtal och bolag varje tolva släppts på sedan urminnes tider, men det finns noll känsla och passion för det man gör. Man är inget annat än en mycket tråkig bokstavstrogen som glömt vad det var man lockades av med hiphop från allra största början.

Därför vill jag inte gilla Asher Roth. Asher Roth borde vara förbehållet just medelklasskids i gymnasieålder och uppåt. Som gillar att festa, kommer från ett tryggt hem där man har böcker och bokhyllor, ett piano som folk kan spela på, där mamma vet hur man stickar och syr, och där Dn alltid varit ett naturligt inslag på frukostbordet. Att då gilla Asher blir lite lagom rebelliskt, ett lagomt tonårsuppror. Istället för att kolla den svåra franska en fredagkväll med föräldrarna, måste föräldrarna istället komma och hämta en för att man spytt ner sig på klassfesten.

Dom människorna gillar Asher Roth och gör det utan att skämmas, på precis samma sätt som dom tycker Gym Class Heroes är lite koola. Själv är jag för gammal för den här skiten och blir provocerad av blotta tanken på att jag gillar det. Det är ju så infantilt, så löjligt, så patetiskt! Okej att all annan hiphop handlar om att festa, röka på och knulla brudar, men där rappar dom i alla fall lite lite snabbare än den här rödlätta killen som mer ser ut som en skejtare än en hiphoppare, och förmodligen är bättre på att just skejta än dansa breakdance.

Men vilket jävla i-landsproblem jag har. Jag lovade mig själv att inte lyssna på I love college en endaste liten gång till för att jag visste att jag skulle gilla den för mycket för att kunna motstå. Men nu är det försent. Asher Roth får bli 2009 års guilty pleasure. Han är fortfarande inte bra, det är bara en mycket sinnesförvirrad del av mig som tycker det. Den andra halvan skäms väldigt mycket.