Ända sedan jag, pappa, hans nya och typ tjugo andra glada västebottningar, bland annat en rätt attraktiv tv-kock jag har en liten crush på, blev bjudna på AG för snart två år sedan har jag närt en dröm om att äta märg. Vi blev nämligen bjudna på Osso Bucco, och alla utom jag fick en liten köttbit innehållande märg. Det gjorde mig så besviken att jag nu utvecklat någon slags besatthet kring den här märgen. En besatthet som under de senaste veckorna växt sig allt större. Jag kan inte sluta tänka på hur ljuvligt det måste smaka med lite märg. Märg, märg, märg, är allt jag kan tänka. En bidragande orsak till min besatthet är att jag med värme minns märgen jag smakade som liten, hos farmor i Finland. Hon brukade med jämna mellanrum göra Köttsoppa, och den innehöll bitar som emellanåt kunde innehålla märg. Den märgen minns jag som mycket flott och mjäll, av det slag som gör att det självupplöses i munnen. Noll tuggmotstånd, bara rent fett som smälter av sig själv. Det finns naturligtvis en överhängande risk att jag romantiserat minnet av märgen något, men det är en risk jag är beredd att ta. Den dagen då jag, med alldeles för stora förväntningar återigen får smaka på märg vill säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar