Paraparanoja

Tjockisar nojar, av vad jag har förstått efter att ha läst Jenny Dahlbergs bok Tjock!, över sin vikt och enorma kroppshydda. Själv har jag väl gjort det i perioder, men nu nojar jag bara över mina bröst. Bara! Detta för att jag i somras chattade med en kille jag inte har något som helst minne av att ha träffat, som påstod sig ha sett mig på en klubb, och att man inte glömmer mig så lätt då ju mina bröst pratar ett eget språk. Och det köper jag. Mina tuttar är min största tillgång, utan tvekan. Det är bara att jag för det mesta är helt omedveten om dem, tills någon lägger en kommentar som den jag nyss nämnde. Eller säger saker som att dom kan se på mina bröst att jag gillar sex (Sic!). För det mesta kan jag ta killars, och vissa tjejers, fixering vid min barm med ro, men det har inte alltid varit så. Nu kan jag mest skratta åt det hela, för det är inte som att jag kan göra så mycket åt saken. Så länge inte min rygg tar stryk kommer jag låta mina tuttar få vara precis så stora som dom är. Och jag tänker inte gå omkring i ett tält bara för att slippa folks blickar. För det skulle vara den enda vettiga lösningen. Okej att jag kanske inte behöver gå i en tajt tröja jämt, men jag förstår inte varför jag skulle låta bli? Bara för att slippa folks blickar? Så mycket bättre då att lära sig leva med dem, eller hur? (Alltså mina stora rattar och blickarna dom resulterar i).

Det har dock tagit mig tolv år att inse vilken overkill det är att med min barm både ha en tajt och urringad tröja eller klänning. Tolv år! Först förra året insåg jag hur vulgärt det ser ut när storbystade brudar inte bara skyltar med sina jättemeloner utan också roar sig med att köra upp klytan i fejan på varenda människa de träffar. Visst får man göra det om man vill, men jag säger bara att man kanske ska fråga sig två gånger vad det är man försöker uppnå. Allt som oftast har man redan nått viss framgång i att lyckas chocka sin omgivning med ens behag, och att då gå steget längre är bara onödigt.

I takt med att jag gått ner i vikt har mina bröst, trots en ganska rejäl viktnedgång, blivit allt mer framträdande. Det är lätt hänt när man liksom jag går ner mest runt magen, och redan från början har stora bröst. Då spelar det ingen roll att även brösten blir mindre in the process, för dom är fortfarande stora. Och om det inte vore för min omgivning skulle jag inte ha något emot det. Ibland till och med älskar jag uppmärksamheten, så länge den är av rätt slag.

Men nu till min noja. Oavsett hur jäkla roliga mina rattar är alla andra dagar och tider på året, är det inte fullt lika kul när man ska skutta runt till musik i 90 minuter. Då skulle jag helst vilja vara platt som en jäkla pannkaka. För att i det läget ha 80 f är fan ingen fördel. Jag tror och vet att mina raringar flyger än hit än dit, och jag kan inte låta bli att föreställa mig att alla ser på mig och skrattar mycket högt inombords. Det har ännu inte gått så långt att jag låter det hämma mig, men liiite jobbigt är det. I synnerhet eftersom att det på dansen alltid sitter ett gäng män i giftasålder som trummar för glatta livet. Det är väl förmodligen varken första eller sista gången dom ser en storbystad brud rulta runt i takt till trummor, men jag inbillar mig att dom finner det hela mycket underhållande. Min paranoja växer för varje gång som går och jag hatar hur självmedveten den gör mig. Det lustiga är dock att jag när trummorna väl satt igång helt glömmer bort att jag borde försöka hoppa runt mindre. Det slår mig först då jag möts av min egen spegelbild, när det redan är för sent. Varpå jag återigen bannar mig själv och tänker att jag borde försöka studsa mindre, vilket jag naturligtvis inte gör heller denna gång. Jobbigt det där med noja.