Förpliktelser

Quetzala Blancos blogginlägg har hängt kvar i mitt medvetande under veckan som gått, och en sak jag kände att hon gick totalt förbi, men som väl egentligen var själva huvudpoängen med hennes inlägg, är hur sjukt det är att det med bekännandet till en ideologi eller religion av något slag, alltid tycks komma en massa förpliktelser och krav. Och ju mer jag funderat kring detta, desto mer upprörd har jag blivit. För jag tycker att alla människor har rätt att sätta upp sina egna krav, sina egna regler de vill leva efter. Det är just det faktum att outa sig som feminist förknippas med att man svär på att aldrig mer raka sig under armarna, som gör att vissa kvinnor, och män, drar sig för att inte heller låta outa sig. Vilket är sjukt sorgligt, och i längden inte heller särskilt fruktsamt.

Och just detta illustrerar rätt väl också det som många kända kvinnor försökt poängtera med f-ordet. Att vad man påstår sig vara inte på långa vägar har lika stor betydelse som det man faktiskt åstadkommer. Jag börjar allt mer rygga för just epitet feminist, inte för att jag inte är det, för Gud vet att om någon är feminist så är det jag, utan för att det för mig har kommit att bli så självklart. Varför måste vi ens prata om huruvida vi är det eller inte? Att vi ens uppehåller oss vid den diskussionen tar bara en massa tid och energi. Tid och energi vi skulle kunna lägga på att handla och agera istället. Och det är dessutom så enkelt att slå sig fri från alla eventuella förpliktelser bara genom att påstå att man faktiskt är feminist. Inte behöva visa i handling, för att man ju bekänt sig till tron genom ord. Som om ord i sig är en tillräckligt tydlig (symbol)handling för att göra alla typer av aktioner mindre viktiga.

Ordet feminist har för mig blivit mindre och mindre intressant i takt med att jag insett att det finns hundratals kvinnor i min närmaste omgivning som förmodligen aldrig tagit sig tid att reflekterat över om dom är det eller inte, men som sina handlingar så gott som dagligen förmodligen gör större skillnad än en helt bunt uttalade feminister.

Så fort något blir det minsta uppfordrande och kräver något av mig i gengäld blir jag misnt sagt skeptisk. Jag vill sätta mina egna spelregler, inte låta någon annan diktera villkoren. Man måste inte alltid vara helt rättrogen. Ingen pallar med att vara det, och det är när man ställer krav just rättrogenhet som en ideologi går från att vara just det till att istället bli total fanatism. Själv vet jag att det finns massor med saker jag gör om säkert för de flesta utomstående ter sig minst sagt motsägelsefulla. Hur kan någon som jag raka mig under armarna, använda brun utan sol, svälja, titta på porr, dansa sexigt? För att jag har rannsakat mig själv hundra och en gånger och kommit till slutsatsen att jag gör allt det där inte för att någon annan än jag själv vill. Lika lite som jag är slav under patriarkatet kommer jag någonsin bli det feminismen.