The diss

En kompis fick i somras för sig att hon skulle para ihop mig med en av sina killkompisar. Exakt hur goda vänner dom är vet jag inte, men tydligen tillräckligt goda för att hon ska orka bemöda sig om att se om hans hus. Själv tog jag aldrig riktigt hennes snack på allvar, jag har aldrig känt mig särskilt lockad av blinddates, ska jag gå på blinddate vill jag styra upp dem själv, och de gånger jag gjort det, med diverse patrask jag hittat på internet, har det alltid slutat i katastrof. Typ att jag håller på att kvävas av en kebab, att vi inte har något att prata om, att han heter Bengt.

Hursomhaver. Jag och min kompis gled isär, och detta innan denna blind date hann bli ordentligt uppstyrd. Jag kände ett litet stygn av bitterhet då jag insåg att jag var en akward date fattigare, i synnerhet eftersom min kompis intygat att människan ifråga var snygg, och "skulle vara bra för mig". Men det skulle jag givetvis få äta upp.

För när jag utan en tanke på den här människan någon månad senare gick ut, och det så klart själv, kom plötsligt en man i vad jag antar att man kalla sina bästa år fram till mig om jag kände *** och att han var ******, hennes kompis, att han sett bilder på mig och bla bla bla, det ena med det tredje. I mitt huvud hade vi redan hunnit hem till honom, som mycket lämpligt bodde i närheten, men medan jag hinner tänka detta hinner han mingla iväg och jag ser honom sedan aldrig igen. Jag kan för mitt liv inte låta bli att fråga mig om jag var en besvikelse irl, om han skulle upp tidigt, om han hookade med någon annan, eller hamnade i slagsmål. Att jag egentligen inte tyckte han var så snygg som jag förväntat mig spelar ingen roll, det enda som spelar roll där och då, och i viss mån fortfarande här och nu, är att han avvisat mig. Spela roll att jag inte vill ha honom, jag vill ändå att han ska vilja ha mig.