Perspektiv

Som förkyld har jag verkligen känt mig ynklig. Med febern som försvann i torsdags, försvann det allra jobbigaste, men jag går fortfarande och tycker synd om mig själv bara för att jag är så svag och orkeslös. Under veckan som gått har jag mest legat och lapat te i kanna efter kanna, samtidigt som jag försökt läsa lite. En dag stötte jag på min granne Rita i köket. I jakt på lite medömkan beklagade jag mig över hur trött jag var på att vara förkyld. Men Rita, som är utbytesstudent från Tanzania, svarade bara godmodigt att jag skulle bli frisk, att det bara gällde att vänta ut sjukdomen, och att det ju "bara" är en förkylning. Hade jag haft malaria hade hon kanske kunnat gnälla ikapp med mig, men fnissade hon mest lite åt hur patetiskt jag betedde mig. Och hon öppnade verkligen mina ögon. Det hade varit så lätt för mig att tycka att hon var hänsynslös och respektlös, när allt jag ville ha var lite omtänksamhet, men hon gjorde mig verkligen uppmärksam på hur absurt det är att beklaga sig över en simpel jäkla förkylning. Come on liksom, det är inte som att jag är döende eller något. Faktum är att jag ju mer jag tänker på det, ju mer tacksam blir jag över att det ju " bara" är lite snuva jag lider av.