Åka madrass

I söndags, när det snöat typ hela natten, dagen och kvällen, och jag skulle bege mig ut för att inhandla lite mjölk och andra tråkigheter, kunde jag inte motstå frestelsen att göra en snöängel på min bakgård. En snöängel jag kan se genom mitt fönster på tredje våningen, och som då kan muntra upp mig lite. Nu har den visserligen mer eller mindre snöat igen men bara minnet av den gör mig så glad. Och samtidigt förundras jag över att jag kan roas av en så liten petitess. Snö! Det faller från skyn, är vitt och kallt, och ändå fanns det inget den dagen som gjorde mig lyckligare den dagen än just den mycket korta promenaden till libanesen, då snön mer eller mindre öste ner. Så där fånigt jäkla glad blev jag, och blir till och från fortfarande bara av att det första jag gör när jag vaknar kolla ut genom fönstret och beskåda de snötyngda tallgrenarna.
En stor anledning att snö gör mig så glad är att jag så starkt förknippar det med min barndom i Skellefteå. Snön upplevdes aldrig som ett hinder utan en möjlighet och tillgång till att utveckla och raffinera våra lekar. Vi gjorde snögrottor, lekte snöbollskrig, gjorde snögubbar och åkte skidor och skridskor. Jag har helt enkelt inte utvecklat den där aversionen mot snö som många i min nuvarande bekantskapskrets har. De förknippar i första hand snö med kyla, inte med glädje, och kan helt enkelt inte förändra den prioritetsordningen hur gärna de än skulle vilja. Själv är jag väl medveten om kylan men när man har som roligast hinner man inte tänka på om man fryser. Det är helt sant. Dem som fryser har helt enkelt inte roligt nog.

De senaste åren har jag när snön kommit alltid längtat något ofattbart efter att åka madrass. Men då jag passerat 25, och inte har några egna barn, skulle jag skämmas allt för mycket om jag dök upp själv i närmaste pulkbacke. Jag bara vårdar minnet av hur det var att susa ner för backen på en madrass väldigt ömt. Så till den milda grad att jag tvivlar på att om jag nu verkligen tog tag i hela saken verkligen skulle tycka att det var lika roligt. De där madrasserna är gjorda för små människor, i åldern 5- 12 år, inte klumpedunsar på 78 kilo. Det skulle helt enkelt inte vara samma sak. Men drömma kan och ska man göra.