A night on the town

Mot bättre vetande letade jag mig i förra veckan ut på min stammisklubb. Dvs det som fram till i år varit min stammisklubb. Stället jag besökt minst en, oftast tre gånger i månaden. Stället där jag stöter på obehagligt många av mina alldeles för många one night stands. I värsta fall är dom i sällskap med varandra.

Men så mötte jag Mannen, och när han frågade var jag vanligtvis brukade gå, för att sedan höra mig yppa namnet på haket, fick jag ett mycket förebrående Varför? till svar. Detta eftersom stället anses vara minst sagt sunkigt, och det av så många olika anledningar att jag inte orkar gå in på en enda. Så därför har jag hittills i år inte brytt mig om att gå dit. Mest för att jag vet att jag aldrig någonsin kommer träffa någon man så älskvärd, charmig och underbar som Mannen på det här stället. Och bara därför finns det ingen som helst idé att gå dit.

Men så fick jag då alltså en ingivelse. Och eftersom jag hårdpluggat Att leva i ljuset är att följa ingivelser min nya grej. Jag visste inte varför, men något inom mig sa åt mig att jag skulle gå dit. Så då gjorde jag det.

Till en början var det rätt fantastiskt. Som av en händelse spelades Nylon riddim, dessutom de bästa cutsen, inte mer än femton minuter efter min ankomst. Jag kände heller inte igen de andra som stod i baren, vilket när det kommer till denna klubb får anses vara ett gott tecken.

Men sen så mötte jag min kompis. Min kompis och jag har en historia av att inte ha någon historia. Vi kom så att säga aldrig till skott. Det grämer honom långt mycket mer än vad det någonsin kommer gräma mig. Jag är mest lättad över att inte ha legat med honom, men han tycks vara osedvanligt bitter. För han inledde nämligen en minst sagt frustrerande övertalningskampanj. För att tjata sig till sex är ju så attraherande eller? Tre gånger försökte han. Sedan såg han en tonårsbrud som han prompt var tvungen att snacka med för att han tyckte "hon var fin", som så klart inte var det minsta lik mig. Att jag avvisat honom bara minuten tidigare hade säkert inte med saken att göra, även om vilken hobbypsykolog som kan lista ut att så är fallet.

Istället för att se honom göra bort sig inför den där fjortisen dansade jag lite, och det till The Mission, som jag hör och häpna faktiskt börjar tröttna på. Här någonstans inleddes uppraggningsförsök nummer ett. Någon tyckte att jag skulle dansa med honom men är det något jag inte gör på denna klubb är det att låta mig bli uppraggad på dansgolvet. Detta för att alla tjejer som blir uppraggad får ögonen på sig. Hökögonen registrerar sedan om samma tjej råkar ta sig friheten att dansa med någon annan. Vilket henne till en slampa. Och det kanske jag är, men jag försöker att inte låtsas om det.

Sekunden senare var det en annan jeppe som ville dansa och han var desto mer idog. När jag vägrade gnugga min röv mot hans skrev tyckte han att jag skulle släppa loss, att jag inte verkade ha kul, att jag borde chilla. Men det är ju just det jag gör? Uppenbarligen inte. För att jag ska anses ha kul och släppa loss krävs alltså att jag gnuggar min röv mot ditt skrev? Är det verkligen mitt välbefinnande vi pratar om nu? Jag tvivlar på det. Jag orkade dock inte bry mig, och han letade vidare efter någon som var beredd att ha lite kul. Som inte var jag.

Där någonstans passerade kvällens absoluta high. När jag stod och skränade med i Money Changer tillsammans med en kille som tror sig vara lik 2pac. Sedan gick det brant utför. Musiken blev bara sämre och sämre och han jag avvisat tidgare på kvällen som nu tröttnat på fjortisen, blev på allt sämre humör. Vi pratar på "allt är skit, alla som dricker är idioter, jag hatar det här stället" dåligt humör. Sånt som man kan välja gå en förbi, eller gå igång på och endera påpeka är sjukt gnälligt, eller hålla med och förstöra ens buzz helt. Hatar såna människor. Keep it to yourself!

Well, well. Vad jag antar var en halvtimme senare inbillade jag mig att jag kunde få skjuts med min nu så sura kompis, bara för att minuten efter att jag hämtat ut min jacka få veta att han skulle åt motsatt håll. Att då gå tillbaka in igen var inte ett alternativ, och jag åkte istället till Centralen där jag fick stå och frysa i en kvart i väntan på bussen. Sur för att jag förväntat mig få skjuts, och sur över att inte ha få det, vilket jag vägrar tro var någon som helst slump. Passiv aggresivitet när den är som bäst.