Long way to go

Häromdagen prövade jag ett par chinos på Lindex. Jag har ju som bekant köpstopp, men jag ville ändå pröva dem, om inte annat så för att slå tanken på dem ur huvudet. Och eftersom jag häromdagen fiskade upp ett par byxor ur garderoben som ett bra tag varit för små, som nu satt närmast perfekt, tänkte jag vara lite djärv och satsa på att få dem i storlek 40 att sitta bra redan från början.

Väl i provrummet slutade det dock inte fullt så lyckligt. Här har jag gått och inbillat mig att Lindex var något av en kärringaffär och därför var lite stora i storlekarna. Jag vet inte om det är för att kedjan försöker byta målgrupp, i och med Winberg och Andrén som modeller, men inte fan satt dessa som jag förväntat mig. Dom var inte för små, men modellen var förskräcklig. Jag fick igen dem men fick ett litet veck av fett som välde över byxkanten, på det där sättet jag hos andra finner minst sagt motbjudande. ( Då i synnerhet på smaltjocka brudar ser det förfärligt ut, såna som gått upp mycket, och bara kring magen, men som envisas med att ha sina byxor i storlek 38:a)

Jag blev dock inte så nedslagen av den där putande magen, för i provhytten insåg jag hur mycket jag faktiskt gått ner. På ryggen har fettet formligen runnit av mig. Och även om jag hade hoppats på att mina bilringar skulle förvinna först klagar jag inte. Det känns bara så bisarrt, för det var ett tag sedan jag var så vältränad som jag är nu. Jag måste ställa om mig på att det här är jag, och att det är så här jag ser ut nu. Oavsett hur glad jag är, och hur medveten jag än är om att jag kommer bli tvungen att ställa om igen när jag gått ner ytterligare tio kilo, kan jag inte komma ifrån att det samtidigt känns mint sagt overkligt.

Jag har dock en bit kvar innan jag kommer i den där så efterlängtade 38:an. Men då jag har köpstopp gör det inte så mycket. I synnerhet eftersom jag hittar byxpar efter byxpar som jag i månader dragit mig för att ens prova, som nu sitter som gjutna. Inte bara byxorna jag nämnde tidigare passar, idag hoppade jag utan problem i ett par gamla Cheap Mondays som nog kommer bli mitt andra hem den närmaste månaden. Om inte annat så för att påminna mig själv om hur långt jag ändå kommit.