Fegisen in me

Att ligga förkyld en vecka med halsont och feber works wonder för vikten. Jag har haft noll och ingen aptit överhuvudtaget, och har ytterst motvilligt tvingat i mig de 1200 kcal per dag som är mitt absoluta minimum. Istället har jag druckit kopiösa mängder te, säkert en sex liter om dagen. Allt medan jag läst min bibel "Att leva i ljuset", och legat och tyckt förskräckligt synd om mig själv som inte fått träna.

Iaf. Den här ickedieten av te, gröt och potatissoppa som jag levt på har börjat ge resultat. Kanske lite väl snabba och tydliga resultat. För när jag såg mig själv i spegeln i fredags kände jag inte riktigt igen mig själv. Det var som om stora klumpar av min hals hux flux försvunnit. Borta! Jaha tänkte jag. Och sen när jag var där igen en stund senare såg jag det igen och igen och igen. Och började sakta undra om jag verkligen såg ut så där. Här någonstans började jag bli lite rädd. Okej att jag vill gå ner i vikt men det skulle ju inte skada om det gick i en takt som inte chockskadar mig.

För det är när det går så här fort som mitt psyke blir helt förtvivlat. Skriker rakt ut i förfäran och börja hetsäta bara för att. Jag har nu redan lovat mig själv att inte låta det hända den här gången, men ibland låter jag den här virrpannan få the best of mig. Vi talar alltså om den delen av mig som trivs som fasen med att vara go och glad. Hon är just nu helt livrädd för vad en viktminskning kan komma att innebära. Det känns så nytt och främmande, och just därför också så skrämmande. Så hon börjar smida lite planer. Får för sig att klyftpotatis är det bästa som finns och att vi (mina jag och mig själv då alltså) nog borde leva på det en vecka eller två. Men sen när inte det funkar blir hon helt besatt av att påpeka att jag nog kommer få massa hänghud when allt this is over. Jepp. Hon ser redan en liten rynka en bit nedanför naveln, är det inte redan på väg att hända? (Nej det är bara ett avtryck från byxskärpet din förbannade jäkla idiot). Då kan det väl ändå inte vara någon vits? Varför lägga ner tid och ork på att bli smalare då enda tacken man får är en massa hud man inte vet vad man ska göra av?

Hon har vunnit alldeles för många gånger för att jag vid det här laget inte ska ha lärt mig att faktiskt ta henne på allvar. Så nu gör jag vad jag kan för att mota henne i dörren. Jag är beredd att lyssna på henne, bara för att inte låta mig luras att göra något jag verkligen inte vill. Jag är beredd att ta mig tid med henne, bara för att sedan inte ta någon som helst hänsyn till vad hon tycker och tänker. Jag gör det bara för att sätta mig in i hur hon tänker, så hon blir lite lättare att göra sig av med.