Jag tror att det här med unnandet jag tog upp igår provocerar mig, och många med mig, för att jag inte ser det som något annat än brist på karaktär, viljestyrka och disciplin. Jag väljer alltså att tolka viljan att belöna sig själv, sin goda kosthållning, och idoga träning, som ett sätt att ge efter för ett begär. När det i själva verket kan vara så att man faktiskt kan hantera ätande, och har all rätt i världen att belöna sig själv med vad det nu vara månde.
Jag vill bara inte tro att det faktiskt kan vara så. För om man överhuvudtaget ens tänker tanken att belöna sig själv med mat, har man redan från början laddat mat med känslor. Något som i de allra flesta fall är en vana sedan lång tid tillbaka. Jag vet av erfarenhet att jag blivit så väl belönad som bestraffad med mat, och jag tror många överviktiga delar den här problematiken med mig.
För om det var så att man hade ett helt oproblematiskt förhållande till mat och ätande, skulle man inte vara tvungen att uppfinna saker som ätardagar eller lördagsgodis. En påse chips skulle kunna ligga öppen och oäten i en dag, en månad, eller ett halvår. Man skulle kunna ta ett chips innan läggdags, och sen somna gott den natten.
För mig är det så självklart att mat som belöning för hur bra man ätit, hur duktig man varit med maten tidigare, faller på sin egen orimlighet. För i samma stund man tillåter sig själv att äta, går all den där träningen till spillo. Man tränade för att man inte ätit ordentligt tidigare, och nu äter man för att man varit så duktig och tränat för att man ätit tidigare. Det bli en ond spiral.
Att belöna sig själv med mat är i mina ögon inget annat än ett mycket väl förtäckt självbedrägeri. Jag skulle önska att dessa personer istället rannsakade sig själva, och gjorde det ordentligt. För med varje gång de unnar sig själv något i matväg tar de tre steg bakåt. Då funkar det inte att senare komma och fråga sig varför viktminskningen går så sakta ( vilket påfallande ofta är fallet). Jag saknar helt enkelt en helt komplett färdplan. Det tycks som om de här människorna inte förstått vidden av vad dom gett sig in på. Att gå ner 30 kilo, mer eller mindre, tar tid och är jobbigt som fasen. Och det spelar ingen roll hur mycket tid eller pengar man är beredd att lägga på att faktiskt gå ner. Att gå ner i vikt handlar inte bara om att träna och äta rätt, det handlar till lika stor del om att utvecklas mentalt. Stålsätta sig mentalt inför de frestelser man kommer mötas av resten av sitt liv. Tvingas konfrontera sina egna brister och svagheter på ett som gör att man känner sig mer sårbar än någonsin tidigare. Gör man inte det kommer man nog aldrig lyckas.
torsdag, februari 05, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag håller med dej och du ska vara glad åt dina kloka insikter. Men lägg inte tid och enerig på att störa dig på att andra ännu inte nått dit. Det tog ju ett tag för dit att komma till insikt, eller hur, och det hade knappast hjälpt att få "sanningen" skriven på näsan av någon annan innan du var redo. Var glad åt dina egna framsteg men strunta i att omvända dom som inte är redo. Jag tänker ibland på hur tacksam jag är för att jag fått utvecklas i min takt och att min omgivning låtit mig hållas trots att de många gånger vetat bättre.
/Linnea
Skicka en kommentar