Skinnyjeans

I min iver över hur smal jag blivit i ansiktet, har jag ägnat bara liiite för mycket tid för vad som kan vara nyttigt framför spegeln granskandes mina höfter och midja för att se om jag blivit smalare även där. Men det tycks som om vikten förvinner uppifrån och ner. För midjemåttet är det samma. Inte för att jag någonsin förstått var man ska mäta det, och om det finns någon sportslig chans att man faktiskt kan lyckas mäta på samma ställe mer än en gång. Jag tycker mig inte se någon skillnad, även om den ju rimligt sett, av vågen att döma finns där. Om det inte vore för att jag är fullt medveten om hur galet det är att obsessa som jag gör, så skulle jag lätt fastna framför spegeln och inte göra något annat än granska mig själv uppifrån och ner timme efter timme. Istället har jag hämtat upp smaljeansen från förrådet i källaren! Det var minst sagt spännande. I synnerhet eftersom jag gick ner med dem runt nyår eftersom att jag inte trodde mig få användning av dem än på ett tag.

Mina smaljeans köpte jag sommaren 2002. Under våren samma år hade jag gått ner 20 kilo och tyckte att ett par nya jeans i tusenkronorsklassen var utmärkt belöning. Och sen började jag så klart äta igen, eftersom jag inbillade mig att jag kunde hantera mitt sockerberoende. Och vips så kunde jag inte få på mig dem längre. Jag skämtar inte när jag säger att jag hann ha dem kanske på sin höjd fem gånger. Och även om dom säkert kommer sitta som ett smäck i början på juni, är modellen så ful att jag bara kan ha dem i valfri sunkig Stockholmsförort utan att senare vilja begå harakiri.

Så jag har hämtat upp dem. Jag prövade dem strax innan jul då jag städade garderoben och då kunde jag inte få igen dem. De satt också tajt som fan över lår och rumpa. Men idag! De gled med lätthet på mig. Jag får fortfarande inte igen dem men över rumpa och lår är dom precis så sagolika som jag föreställt mig. Det var precis det här jag behövde för att jaga iväg den där suggan som oroar sig så över hängande hud. Hade byxorna fortfarande inte passat hade hon muttrat något om att det inte var någon idé och försökt övertyga mig om att köpa en daimtårta. Men den daimtårtan får vänta.