Är jag ond?

Ja, det är jag. Jag har konsulterat min kompis, tillika viktcoach, Micke i den här frågan och han kom fram till att jag är ond. För så här ligger landet.
I en av Odenplans tunnelbaneuppgångar brukar det typ nio gånger av tio stå en kvinna i 60-årsåldern sargad av livet på vad jag förmodar är Stockholms gator och tigga. Hon frågar med en typisk Stockholmsk arbetarsociolekt om någon av de förbipasserande har några kronor de kan avvara till en hemlös. En på tio ger henne en krona, resten är för skuldtyngda av dåligt samvete ens för att orka möta hennes blick och kilar snabbt förbi. Själv tycker jag att även om man inte har så mycket som en femtioöring att ge en hemlös, så ska man i alla fall bemödiga sig att se människan man nekar i ögonen. Gör man inte det är man i alla fall enligt mig helt hjärtlös. Hemlösa förtjänar samma respekt som vem som helst, och att inte ens möta en annan människas blick, att närmast behandla dem som ett djur av något slag, det är minst sagt motbjudande.

Hursomhelst. Jag har i alla fall passerat denna kvinna ett tiotal gånger nu den senaste månaden eftersom min dansskola ligger på Sveavägen. Men jag har tröttnat på att behöva neka henne. Jag orkar helt enkelt inte. Jag vet inte om det är mitt dåliga samvete som spökar men jag orkar inte med att neka henne gång på gång. För jag ger av princip inte pengar till tiggare. Spelar ingen roll om de har ett sjukligt barn i Moldavien, eller tycks ha växt upp på Södermalm och sedan hamnat lite snett i livet. Jag gör det inte. Vad gäller svenska hemlösa är jag helt enkelt av uppfattningen att ingen i Sverige behöver tigga. Vill man få hjälp finns hjälp att få. Med de skatter vi betalar finns det ingen som kan säga att dom tvingas tigga för att klara sig.

Så efter att ha passerat henne för vad som känns hundrade gången svarade jag henne genom att säga att jag inte hade några pengar idag heller. Vilket hon inte replikerade. Dagen därpå sa hon ingenting, vilket jag tog som att hon kände igen mig. Men så kom då gårdagen. Då jag återigen upprepade att jag inte hade några pengar idag heller, varpå hon sa att hon inte kände igen folk, att det var så mycket folk som gick förbi, varpå jag i min tur tyckte att hon i alla fall kunde försöka. Ja, jag vet. Verkligen genomuselt och så sjukt passivtaggressivt att det borde finnas med i en psykohandbok. Hon svarade med samma sak, att det passerade för mycket folk för att hon skulle hålla orka reda på alla. Varpå jag, som vid det här laget hunnit ner för trappan ropade " Ja men du borde kanske försöka". Klart att jag har dåligt samvete över det. Men samtidigt har jag gått förbi några gånger för mycket för att nöja mig med att bara säga nej. Jag orkar helt enkelt inte. Att det gör mig minst lika hjärtlös som dem som inte ser tiggare och hemlösa i ögonen är ja mycket välmedveten om men så är också motsägelsefull mitt middlename. Jag är mycket kluven till hela situationen, för jag förstår att det är helt orimligt att förvänta sig att hon ska känna igen mig, och att det är en så sjukt onödig grej att reta sig på. Å andra sidan känner jag verkligen att jag inte orkar. Jag orkar inte. Jag vill bara att hon lämnar mig ifred. Och det är väl det jag med min något bitska kommentar försöker markera. Om kanske inte på det smidigaste sättet i världen. Istället känner jag mig som en genomusling. Verkligen superelak. Jag vet inte hur många gånger jag slagits av att erbjuda henne en morotsbit istället. Eller apelsin. Den där elaka kommentaren ligger så sjukt mycket enklare till hands. Det ska det bli ändring på.