Så frestande

Så, jag har inte ätit sött på över 50 dagar. Egentligen tar jag det hela med en axelryckning. Det är först när jag nämner det för andra som jag reflekterar över vilken prestation det tycks vara. Men så jäkla svårt är det faktiskt inte. Inte när man väl fattat ett beslut. Då går det på ren vilja. Och det är inte som att jag inte blir frestad. Jag blir inte annat än frestad! På jobbet är det bullar, godis, kakor, chips och popcorn så gott som varje helg, detta för att vi som jobbar natt inte ska starta något slags upplopp, och också för att hålla oss höga hela natten igenom. Jag kan tycka att det är jobbigt att man inte tycks ha tänkt tanken att inte alla kan eller vill proppa sig fulla med socker mitt i natten, men det är knappt så att jag vågar säga det högt för då möts jag av en kör av medarbetare som skriker åt mig att hålla käften. Är dom knarkare precis som jag månne?

Men det som gör det så enkelt att stå emot alla dessa frestelser är min målmedvetenhet. Jag vill bevisa för mig själv en gång för alla att jag kommer klara av det här. Jag har så många svackor i övrigt att jag inte skulle palla den ångest som ett återfall skulle innebära. Senaste veckan har jag till exempel inte gått ner ett endaste dugg, förmodligen för att jag åt som en häst på personalfesten, men att trösta mig själv med en dubbeldaim, en kladdkaka och påse chips är inte lösningen. Framförallt så skulle all tid och energi jag lägger på att träna och planera min kosthållning kännas så sjukt bortkastad om jag fick för mig att äta så mycket som en godisklubba. Det skulle kännas som jag förrådde mig själv. Jag skulle bli så djupt besviken på mig själv. All svett skulle vara helt förgäves. Det är så inte värt det. Inte nu, inte imorgon, inte nästa vecka, nästa månad eller om ett halvår.