Firmafest

Jag hade tänkt inleda detta inlägg med ett klipp ur The Office (US), för att på så sätt illustrera hur personalfesten slutade, men hittade inget klipp som helt träffande kunde beskriva känslan av att se en av cheferna stå och dansa med en annan av cheferna. Och detta inte bara en, två, tre utan flera gånger under loppet av en och samma kväll, och då alltid på den enas initiativ. Detta samtidigt som folk bara blir mer och mer berusade, mindre och mindre anständiga, allt skränigare och skränigare, klängigare och klängigare. Fyllan går från allmänt mysig, till kanske snäppet mysigare, och sedan till en bråddjup dimma där det enda man kan konstatera är att man är så full, och det gör man en stor poäng av att sluddra i sin kollegas öra. Det är också det enda man klarar av att sluddra, det blir med tiden ett mantra man tycks upprepa lika mycket för andras öron, som sina egna, kanske för att påminna sig själv om att enough is enough.

Själv är jag relativt nöjd med min insats. Jag klunkade i mig fyra glas vin och ett par öl, och kan, hör och häpna, säga nej till droger och våld. Det var nämligen en kossa, jag nämner inga namn, som jag hade god lust att slå på käften, i synnerhet eftersom hon tycks sakna talförmåga. Vilket är väldigt olyckligt då hennes blotta uppenbarelse är minst sagt provocerande. Det enda hon är kapabel till är att blickmobbas å det grövsta. Men det är henne det är synd om, inte mig!

Festen innehöll kort sagt allt man kan förvänta sig av en firmafest vad gäller absurditeter och allmänna pinsamheter. Det är förmodligen så väl första som sista gången jag kommer få se vissa valda delar av mina jobbarkompisar dansa till T.O.K eller M.I.A. Om jag kom ihåg att passa på att dansa till förstnämnda minns jag inte. Folk blir alldeles för berusade, gör både det ena och det andra som dom snart kommer att ångra, lär känna sina medarbetare bättre än vad de någonsin hade kunnat föreställa sig, och kanske också lite bättre än vad de någonsin velat. Det hånglas, kräks och småtjafsas. Det är som gjort för en dokusåpa, tragedi eller komedi, helt beroende från vilket perspektiv man väljer att betrakta spektaklet. Folk dricker sig så fulla som möjligt, med hopp om att alla andra gör likadant, bara för att de nästa dag inte ska komma ihåg någonting. Och om folk ändå gör det och sedan påminner en om det byter man raskt samtalsämne, eller låtsas att man helt enkelt inte hörde. Tills bildbevisen dyker upp lite här och var, förmodligen från någon av de hundratals engångskameror som fanns spridda över lokalen, då man helt plötsligt inte har något att säga till sitt försvar, förutom det vid det här laget så väldigt, väldigt uttjatade " Jag var full".