You don´t know my name

Till att börja med har jag en gång mött en kille som trodde jag hette Kokko i förnamn. Han ville fira det med en flaska skumpa, alltså att jag hette Kokko. Så kul tyckte han att det var. Och mitt efternamn tycks vara det enda han kommer ihåg, för någonstans i villervallan som är hans liv av ytligt bekanta har han på allvar fått för sig att jag faktiskt heter Kokko i förnamn. Mitt riktiga förnamn vet eller kommer han helt enkelt inte ihåg. Men så smidigt.

Ofoget har nu spridit sig, då jag härförleden träffade ännu en människa som fäst sig så vid mitt underhållande efternamn att han när han ville spara mitt nummer på sin mobil började med ett trevande Coco, varpå jag helt enkelt än en gång fick påpeka att jag för det första inte hette det i förnamn, och för det andra inte på långa vägar stavade som han trott. Och sedan be honom spara mitt nummer under mitt riktiga namn.

Behöver jag nämna att den här människan aldrig ringde mig? Han vet förmodligen inte vem den där Eveliina i hans telefon är, var han träffat henne, och hur han känner henne. Faktum är att när han vaknade något bakis nästa dag och gjorde den sedvanliga titten i mobilen, då man kan förfasa sig över alla fyllesamtal och sms man skickat i väg kvällen innan, och då hittade mitt nummer där bland alla annor, marior, stinor och lisor han träffar, och faktiskt vet vilka de är, skakade han förmodligen fundersamt på huvudet och undrade om någon skämta med honom aprillo. Det innan han raderade mitt nummer.