Papa dont preach

Efter att min pappa under hela min uppväxt tjatat på mig att jag ska tänka på min vikt, och på vad jag äter,är rollerna nu något omvända. Eftersom jag inte gör annat än hetsar kring träning, vikt och kost, finns det ingen anledning för honom att komma och tracka mig för hur tjock jag är. Jag däremot ser ett lysande tillfälle att tracka honom, då ju han är tjockare än vad han någonsin varit tidigare, och inte lyfter minsta finger för att göra något åt sin situation. Han har alltid haft en rejäl kagge, men att begära att en överviktig tioåring som tillrättavisad av sin pappa för att hon tar en till tårtbit ska svara med samma mynt är kanske lite mycket begärt.

Så har jag nu under det senaste halvåret varje gång vi pratar, vilket är ungefär en gång i veckan, tagit upp hans vikt. Varje gång. Frågat om han tränar, varför inte, hur han äter, varför då. Allt jag får höra är dåliga ursäkter, och taskiga dieter som går ut på att eliminera allt synligt fett. Att promenera är långtråkigt, likaså att simma. Att gå på spinning inte att tala om. Hans ointresse har varit närmast provocerande, men jag har också förvånats över med vilken ro han tagit mina uppmaningar.

Men så kom då hans motattack. När vi talades vid sist förstod han väl att jag var i begrepp att ta upp hans övervikt när han förekom mig och frågade hur det gick med min bantning, och hur mycket jag satt framför datorn. Jag vet inte hur mycket det andra har med det första att göra när jag tränar regelbundet och går ner i vikt. Vilket jag också sa till honom. Och att det kändes som att han bara tog upp det här för att han visste att jag tänkte ta upp hans matvanor. Jag lackade ur fullkomligt och tyckte att han kunde komma och tala med mig om kostvanor när han skrivit upp allt han ätit och tränat 3-5 gånger i veckan i mer än ett års tid. Och att han nog borde inse att han är sockerberoende och äter sina känslor, precis som jag gjort. Varpå han självklart kastar ett " Nu låter du precis som din mor" i örat på mig. Vilket jag inte alls hör till saken, och jag bara tror han säger för att återigen byta samtalsämne.

Och det är här någonstans jag inser hur hjälplösa alla som försöker hjälpa närstående måste känna sig. Hur ledsna och modfällda de måste känna sig över att behöva tala med en vägg som alltid har något syrligt väl inövat svar på lut. Det är inte som att jag tjatar för att det är roligt. För mitt eget höga nöjes skull. Jag gör det bara för att jag bryr mig om honom, och helst, hur jobbig han än må vara när han är som jäkla jobbigast, vill honom i livet ganska så länge till. Men som det är nu känns det inte som att han förstår allvaret. Och jag inser inte hur jag ska få honom att förstå det utan att samtidigt bli arg och bara börja skrika på honom, och han i sin tur då ska gå i försvar och börja anklaga mig. Fuck!