Unna mig hit och unna mig dit

Okej. Så bantarbloggarna jag läser har det gemensamt att dom är bantarbloggar och väger sig varje dag. Ytterligare en sak som förrenar dessa bloggare är fallenheten att unna sig. Det tycks inte spela någon roll om dom räknar points, går på LCHF, Atkins, GI eller stenåldersdiet. Dom bara måste ju få unna sig! Måste! Gud vet varför jag bryr mig men detta upprör mig hursomhaver tillräckligt för att jag ska orka knappa ner ett inlägg.

För så här är det. Att gå ner i vikt kommer aldrig vara lätt. Det kommer aldrig kännas kul, eller heller upplevas som särskilt rättvist att man begåvats med gener som gör att man har taskig ämnesomsättning och inte kan äta som man upplever att "alla andra" kan. För mitt största problemet med det här unnandet är att man gör sig själv till ett sådant offer. Ett offer för omständigheterna. Man tycks inte kunna rå för att man fått de gener man fått. Gener som gjort att man tydligen inte kan hindra handen från att ta en bulle och föra den till munnen. En gen som tydligen gör en okapabel att promenera 30 minuter om dagen. Kort sagt alla dom där hemska generna som lett till att man idag sitter med en övervikt på minst femton kilo som inte vill annat än bli av med. Det tycks liksom aldrig vara ens eget fel att det blivit så här. Det är alltid omgivningens!

Och det är därför man har rätt att unna sig. För nu har man ju trots allt tagit ett steg i rätt riktning. Man arbetar aktivt för att gå ner i vikt, och för det borde man belönas. Man är ju så duktig, tapper, viljestark! Är man duktig i en vecka har man rätt att synda bara lite lite på fredag. Och kanske lite på lördag och söndag också. För det är ju precis vad som händer. När dom här människorna tycks vara övertygade om att de har rätt att belöna sig själva med en hallonmousse för den gågna veckan är det inte dom som talar, det är missbrukaren i dem. Vad dom försöker göra är vinna omgivningens gillande, för att dom innerst inne vet att vad dom håller på med inte är okej. Att tro att man kan unna sig, att man kan hantera socker etc, när man i själva verket är sockerberoende eller matmissbrukare, är ett självbedrägeri som tydligare än något annat illustrerar att man är just beroende.

När man precis kommit till insikt om att man är sockerberoende, och insett att det inte finns någon annan utväg än att faktiskt sluta, klamrar sig pundaren i en sig fast vid varje litet halmstrå. Att då försöka komma alternativ som just det här med att unna sig är inte helt ovanligt. Kom igen säger pundaren, ge mig en dag i veckan, en dag i veckan är allt jag begär. En godispåse, en glass, en tårtbit! Du slipper mig alla andra dagar i veckan om du bara ger mig den där godisklubba här och nu! Men saken är den att pundaren inte nöjer sig med det. Pundaren kommer försöka köpa fler och fler dagar, tills man är tillbaka precis där man började. Och då är det, i alla fall enligt mig, så sjukt mycket bättre att inte ge sig in att förhandla med den där knarkaren. Du kan ju försöka inbilla dig att du har överhanden, men det kommer du aldrig ha.