Perfect 10

I takt med att antalet gånger jag försökt gå ner i vikt stilla ökat, har också målen för min bantning kommit att skifta, från en gång till en annan. När jag gick i gymnasiet var målet bara att inte vara lika tjock längre, att hålla vikten, att lyckas gå ner, och sen variera kraftigt kring exakt hur mycket. Riktigt seriös med mål och delmål blev inte jag förrän för två år sedan, under 2007, då jag gick ner 15 kilo. På nyårsdagen vägde jag 96 kilo och ville aldrig mer känna mig så ful, fet och oattraktiv som jag då kände mig. Jag ville gå ner, och jag ville gå ner mycket. Och genom att börja skriva ner allt jag åt och träna regelbundet blev jag fasligt mycket lättare. Jag tror inte att det handlade så mycket om målen i sig, utan om min beslutsamhet. En insikt om att jag stod vid ett vägskäl och inte ville se slutet på den ena vägen, utan såg fram emot slutet på den andra.

Det hindrade dock inte mig från att sätta upp ganska löjliga, och så här i efterhand helt uppenbart, orealistiska mål. Jag har en tendens att, när det kommer till viktminskning, ta min omgivning som gisslan. Vissa hakar på och förebrår mig för allt jag säger, påstår och hävdar att jag ska nå. De är som om dom fungerar som mitt eget dåliga samvete. Genom att bekräfta mina mål för dem blir det ytterligare en eller två personer som blir besviken på mig när jag misslyckas. Och då det inte finns något jag hatar så mycket här i världen som att erkänna inför andra att jag misslyckats, gör jag ju så klart mitt yttersta för att inte göra så. Sen har jag ju en ganska stor käft som går i ett, och även om jag inte ljuger så överdriver jag gärna. Vilket folk så klart tar fasta på.

Jag har till exempel sagt att jag ska komma i en 36:a. När jag sa det fanns det förmodligen inget annat jag hellre ville än faktiskt komma i en 36:a, och även om jag insåg att det var, och fortfarande är, omöjligt, närde jag den drömmen. Tills en kompis faktiskt sa att det inte fanns en chans någonstans att jag skulle komma i en 36:a. Jag lyssnade så klart inte utan tog hennes kommentar som ytterligare vatten på min kvarn, och tänkte att jag skulle visa henne. Vilket ju vore helt i sin ordning, om det vore så att jag faktiskt skulle kunna komma i en 36:a. Men det kan jag inte. Och kommer aldrig kunna.

Nu kanske någon tänker att jag verkar lite väl modfälld, och att jag ju inte kan veta om jag någonsin kommer kunna ha en 36:a. Men jo, det vet jag. Jag vet att jag, även om jag går ner 25 kilo inte kommer kunna ha en 36:a. För med min kroppsform, spelar det nästan ingen roll hur lite man väger, fettet eller musklerna kommer ändå vara placerade så olyckligt, eller strategiskt kanske, att jag inte kommer komma i kläderna. Och det är här vikten av realistiska mål kommer in i bilden.

För om du bortser från hur smal, tjock, lång eller kort du är, vad återstår då? Jo, din kroppsform. Hur breda axlar, hur bred rumpa, hur breda höfter, hur långa ben, hur korta ben, hur tjocka vader eller hur stora lår du har kan du inte förändra. Med viss reservation för att man i dessa dagar givetvis kan förstora eller förminska nästan alla kroppsdelar förstås. Men på naturlig väg är det svårt att göra något åt var fettet samlar sig, eller vilka muskler som väljer att växa.

Själv har jag stora bröst, kraftiga lår och tjocka vader. Det har tagit mig 27 år att acceptera detta, och att acceptera att det på grund av detta finns vissa saker som jag nog får avstå från,som stuprörsjeans och halternecklinnen, men jag har köpt det. För livet är inte rättvist. Faktum är att livet är sjukt orättvist och ju förr man inser det, desto bättre.

Att med mina tjocka vader, kraftiga lår och stora rattar sträva efter att komma i en 36:a, är fullkomligt orimligt. Varför ska jag försöka eftersträva ett ideal som inte ens har en kropp som min egen som måttstock? Det är inte mig det är fel på! Det har aldrig varit något fel på min kroppsform, men tanken på att jag hela tiden trott det gör mig väldigt ledsen. I synnerhet eftersom jag kan föreställa mig att det finns tusentals unga tjejer som varje dag prövar plagg efter plagg som inte sitter som det ska, och sen tror att det är dom som måste ändra sig.

Man måste alltså försöka sätta in sina mål i ett vidare perspektiv. Att bara säga att man vill gå ner ett visst antal kilon eller kunna ha en viss klädstorlek är för luddigt. Det finns inget som säger att man faktiskt kan gå ner så mycket som man förväntar sig, och då skapar man en onödig stress som bara kommer försvåra dieten. Och det finns inget som säger att man inte kan nöja sig med att ha en större klädstorlek heller, medveten om att man ändå inte, hur man än försökte, skulle komma i något mindre.