Allan Ballan och jag

Allan Ballan ringde några dagar efter att vi träffats, trist nog en dag då jag var osedvanligt bakis, och väckte mig. Jag hann höra att det ringde innan jag somnade om. Jag vaknade sedan igen av att han skickade ett sms där han undrade om jag var vaken. Och sen när jag slutligen gett upp försöken att sova bort bakfyllan någon gång runt halv ett ringde han igen, varpå jag lagom sömndrucket lyckades hålla låda med mannen i ungefär 30 minuter, då samtalet plötsligt bröts. Eftersom han förklarat att han hade problem med sin mobil trodde jag batteriet dött, och brydde mig helt enkelt inte om att ringa upp. Nästa dag får jag sms på sms med uppmaningar om att ringa, vilka jag besvarar med att jag kommer ringa senare. Till slut verkar tålamodet ha runnit ut då han ringer från någon annnas mobil och ber mig ringa upp hans. Vilket jag gör. Han undrar då genast varför jag inte svarat, undrar när vi ska ses, och så vidare. Han tjatar och tjatar om att han vill komma till Solna och se hur jag har det. Något jag verkligen inte förstår. Solna Centrum är ett tråkigt, omysigt nergånget köpcentrum där det inte finns något att se, och jag tänker inte bjuda in en främmande människa jag endast träffat en gång, till min sorgliga ursäkt till boning. Något jag inte orkar förklara för honom, utan föreslår istället att vi ska ses i stan. Han försöker då övertala mig med förevändningen att han aldrig varit i Solna.

När dagen då vi ska ses kommer kuppar jag honom och säger att jag ska göra ett ärende på universitetet och undrar om vi därefter inte kan ses vid alla mötesplatsers moder, Åhléns City, på vilket han svarar att Kulturhuset blir bra. Väl där lägger han allt i mina händer. Jag frågar honom var han vill gå, han undrar om vi inte kan åka till Solna, och jag undrar till vilken nytta, varpå han återigen börjar prata om att han vill se mitt område. Jag föreslår att vi går på Waynes, vilket vi också gör. Då har han helt plötsligt gått från att vara lite hungrig,till att bara vilja ha lite vatten, något han säger åt mig att beställa till honom. Detta trots att det står flera hundra kannor med vatten precis intill honom.

Så där sitter jag med min kaffe och försöker vara social med någon som inte ens kan kosta på sig att dricka något med mig, utöver det vatten som ju faktiskt är gratis.
Jag börjar känna att det inte spelar någon som helst roll hur snygg den här mannen är, för han har redan gjort sig skyldig till så många snedsteg att jag inte kommer kunna förlåta honom. Hans mobil är inlidad i ett skal som ser ut att vara från det tidiga 80-talet och när jag frågar varför förklarar han att det är för att den inte ska gå sönder om han tappar den. Jag försöker förklara att det ju är mycket enklare att se till att inte tappa mobilen, men han håller stenhårt fast vid sin rätt att förvara mobilen i en mackapär får honom att åldras minst 20 år. Vidare retar han sig på en gemensam bekant till oss bägge som inte svarar i telefonen, och som dessutom har ett väldigt långdraget meddelande på sin telefonsvarare, något som förargar Allan Ballan då det ju blir så dyrt. Framförallt finns det noll och ingen kemi mellan oss. Flera gånger måste jag övertala mig själv att slappna av och vara mig själv, och funderar febrilt på vad jag ska säga, vad jag ska fråga, och vad vi nu ska prata om. Och jag vet att det inte ska behöva vara så. Jag vet precis hur det ska vara. Vad jag nu går igenom är själva antitesen till en perfekt dejt.

En timme senare, då jag verkligen gjort mitt yttersta för att dra ut på min koffeinfria latte undrar han vad jag ska göra nu, på vilket jag svarar att jag nog ska åka hem. Han själv ska möta upp några kompisar och jag följer honom en bit på vägen. Han pratar om hur trevligt han haft, och om att vi borde ses snart igen, yada yada yada. Själv undrar jag hur jag ska avvisa honom på ett så snällt och skonsamt sätt som möjligt. Där och då är inget alternativ, men jag gruvar mig redan för vad som komma skall.

Redan samma kväll ringer han och undrar vad jag gör, och försäkrar att han kan ringa igen om jag är upptagen. I bakgrunden hör jag ingenting förutom mol tystnad, vilket gör hela samtalet en smula skrämmande, i synnerhet då det med jämna mellanrum uppstår en minst sagt pinsam tystnad. Samtalet avslutas med att jag frågar om han ville något mer och att vi kan höras igen nästa dag.

Sen hörs vi inte igen på flera dagar och själv börjar jag undra varför. Inte varför jag inte hör av mig, men varför han gått från att helt plötsligt sluta höra av sig. Jag börjar nästan tro verkligheten kommit ikapp, och att det gått upp även för honom att vi inte riktigt klickade. Men icke. När han slutligen ringer, och beklagar sig över att vi inte hörts på flera dagar, säger jag slutligen som det är. Vilket om inte gör honom direkt chokad så i alla fall lite förvånad. Jag tycker han har för bråttom, att det är suspekt att han inte hittat någon bostad och fortfarande bor kvar hos sitt ex och kanske borde fokusera på att ordna upp sitt liv och inte rusa ur en fam till en annan. Men nej, det är inte konstigt alls tycker han. Dom gjorde slut redan för två år sedan, och han har bara inte hittat något. Du, då blir det nästan ännu konstigare, har jag lust att säga. Men istället håller jag fast vid att det inte kommer bli något mellan oss och när han konstaterar att vi inte kommer ses igen är det inte utan jag tycker mig höra honom säga det med viss sorg i stämman.