Dopehead

Det finns en kille. Han är söt, snäll, charmig och luktar så himla gott. Jag har haft ett gott öga till den här mannen sen vi först träffades, genom en gemensam bekant, men just på grund av den här gemensamma bekanta slagit tanken på att inleda något ur hågen. Jag vet nämligen inte om min kompis varit där och tallat tidigare, och skulle jag fråga skulle det ju bli så uppenbart varför. Jag vill egentligen inte heller veta, lika lite som jag skulle vilja bli buksvåger med en av mina kompisar. Eller för den delen vara den som berättar allt om hur hennes killkompis är i sänghalmen, då hon säkert kommer vilja veta. Eller så skulle hon bara tracka mig för att jag har så himla mycket sämre smak än hon har, hon skulle indignerat fråga mig hur jag tänkte, om jag inte fattar varför hon inte doppat, då han ju är ett skabb. Typ så skulle snacket gå.

Men nu är den här bekante inte i vägen längre. Och jag och sötnosen fortsätter bumpa ihop ute. Och jag fortsätter konstatera att han är söt, snäll, charmig och luktar gott. Och frågar mig själv varför det aldrig går steget längre. Men jag frågar mig också om jag verkligen varit attraherad av honom, om det inte varit för att vi ju redan känner varandra. Eller om han överhuvudtaget gett mig en andra blick om det inte vore för att vi presenterats för varandra.

Man tycker att jag bara borde go for it. Istället börjar jag tvivla som aldrig tidigare, och letar efter fel, brister och förhinder. Att han är kramgo har ingen betydelse då han alltid har på sig en ful mössa av något slag. Eller på fyllan tycks sakna kordinationsförmåga helt och hållet och mest bara står och flaxar med armarna om han gillar låten som spelas. Men det största abret är hands down att han är ett jäkla pundhuvud. Det kommer nog inte spela någon roll hur gott han luktar, om han ändå glömmer bort vad vi pratat om minuten efter. Eller hur charmig han är när hans uppsyn mest påminner om en sengångares.