Vi chockade inte trasorna, vi kokade dem

Nej Janne, på Sörböleskolan i Skellefteå lärde hemkunskapslärarna ut hur man fick bort tuggummi från byxorna(stoppade dem i frysen) samt att man inte slänger gamla trasor, man kokar dem! Och jag som får hör att jag är snål? Jag drar min gräns vid att koka trasor. Det räcker liksom att jag gör trasor av gamla kalsonger, haha!

A double shot of love

Att det kom en andra säsong av A shot at love med Tila Tequila tyckte jag var lite obehagligt. Det kändes verkligen som att Mtv i och med det verkligen exploaterade Tila, och att hon verkligen blev den sexarbetar hon av vissa uppfattas som. Hela poängen var ju att hon skulle hitta kärleken, men sen höll produktionsteamet henne och vinnaren från första säsongen isär tillräckligt länge för att kemin när de väl träffades igen, skulle var som bortblåst. I och med en andra säsong med samma huvudperson förstärkte också Mtv intrycket av att hitta kärleken var något helt och hållet sekundärt, det handlade i första hand om att tävla om Tilas kärlek, och i och med det underhålla tittarna.

Nu har dock Mtv varit kloka nog att inte göra ytterligare en säsong med Tila, vilket väl ändå får tolkas som att de insett att just henne i strålkastarljuset börjar bli en aning välbekant. Men i och med formatet har ändå Mtv hittat sin twist av Bachelor som på ett lyckat sätt appellerar till tittarskaran. Att göra en tredje säsong är sett ur det perspektivet en självklarhet, frågan måste bara ha varit hur man snurrade till det så att det fortfarande kändes nytt och fräscht?

Svar: genom att ersätta Tila med ett par enäggstvillingar! I denna säsong är det alltså två systrar, Rikki och Vikki som tillsammans utgör huvudpersonerna, och som tillsammans skall försöka hitta kärleken. Efter att ha sett andra avsnittet känns upplägget en aning förvirrat. För att nämna ett exempel väljer systrarna tillsammans ut vilka som skall elimineras, vilket jag tycker låter helt tossigt. Och jag förstår inte hur man skall lösa problemet som uppstår om bägge systrarna får känslor för samma tjej eller kille? Jag tycker också synd om de deltagande av precis samma anledning. Nog för att de har var sin personlighet, men nu pratar vi om en dokusåpa på tv, och då känns det helt givet att någon av de deltagande kommer vara tvungen att välja mellan dem bägge, bara för att förstärka seriens dramatik. Som att det inte illa nog att behöva skilja de identiska systrarna åt.

Jag tyckte första säsongen av Tila Tequila var lite fjantig just för att den spelade så sjukt mycket på sex. Det handlade bara om Tilas bisexuella läggning, och på att så explicit som möjligt skildra den genom att ständigt och jämt låta henne hångla med såväl killar som tjejer. Det skulle vara spännande och kittlande, och bara spela på sexuellt frustrerade tonårskillars känslor.

Nu fortsätter tredje säsongen mer eller mindre på samma spår, men det känns som att persongalleriet är mycket mer intressant. Redan i andra avsnittet börjar intrigerna då det sprids rykten både kors och tvärs om att deltagarna hånglar med varandra och inte med huvudpersonerna. Just grälen, än att personerna hånglar, är så fasligt mycket mer intressanta, och är den enskilt största anledningen till att jag kommer fortsätta kolla. The next best thing efter Big Brother.

Wannabe lookalikes

I torsdags när jag som vanligt led i mitt anletes svett i en sunkig källare där svetten hittat ett nytt hem, delade jag dansgolv med en tjej som väl en gång för jäkla mycket fått höra att hon är lite, med betoning på lite, fått höra att hon är lik Eva Longaria. Vilket fått henne att klippa page, klä sig mycket flickigt/sexigt, framhäva sin rumpa och sminka sig med mycket vitt krams runt ögonen. Jag kunde ju se det på långa vägar, men hon inbillar väl att hon kan lura någon att hon faktiskt kan tänka själv och såg så där långt innan Eva Longaria var känd för något annat än DH. Och att hon nu vant sig vid att få höra om likheten så till den milda grad att hon skakar av sig vad hon väl tar som en komplimang med att säga "att hon får höra det hela tiden".

Men är det inte något lite rörande över detta, att somliga när de får höra att de är lik någon, försöker göra det yttersta av det, och på olika sätt förstärka den likheten? I mina ögon nästan lite tragiskt. Det andas brist på fantasi att tro att man kan anta någon annans personlighet, eller framgång.

Ett tag dejtade jag en kille som leda av samma åkomma som "Eva Longaria". Han var dock inte lik just henne, utan Wyclef Jean. I hans fall slutade det med lustiga hattar, att han så länge vi dejtade inte ens vågade tänka tanken att klippa av sig dreadsen trots att det gett honom personlighet, hade ett skägg identiskt med Wyclefs, och gick omkring och trodde att han ägde halva stan. Vilket han inte gjorde. För där Wyclef hade en stylist som sa precis hur han kunde matcha hatt och skjorta hade Ocean som han till råga på allt kallades bara sig själv och sitt bristande fashion sense, och omgivningens kommentarer om de eventuella likheterna dem emellan, till hjälp. Det slutade allt som oftast med att han trodde han var kool, men inte hade ett rätt.

Verkligt unika människor behöver inte, hur mycket de än må likna någon annan, härmas för att synas. De klamrar sig inte fast vid likheterna för att få uppmärksamheten, utan försöker ta avstånd från dem, i ett försök att faktiskt upprätta något eget. Det är väl det som är så beklämmande med personer som dem jag nämnt.

Jag, den besvärliga

Första dagen på nya kursen och jag har redan tagit på mig rollen som den "besvärliga" studenten. Och en lång smal brunett som satt längst fram tog på sig rollen som den "flitiga" genom att fråga om bägge av de böcker som är valfria kommer finnas med på tentan. ( Hon kommer med andra ord lusläsa bägge). Tjejen satt och nickade instämmande på allt läraren sa, oavsett vad hon sa. Jag känner på mig att det är ett ticks som förr eller senare kommer driva mig till vansinne.

Vad gjorde jag då som kommer att terminen ut stämpla mig som "besvärlig"? Jo, jag frågade om det gick an att mejla ett pm, istället för att lämna ut det i utskriven form. Lite tvekande svarade läraren att det kunde gå för sig, men att hon helst såg att vi skrev ut. Inget rakt svar. Hon rådde mig att aktivera mitt studentkonto " för då får man 200 utskrifter gratis", på vilket jag avböjde. Är jag helt tappad om jag tycker det är lite för mycket begärt av Universitetet att förutsätta att alla studenter har en skrivare? Skrivare kommer väldigt långt ner på min prioriteringslista, och jag vill inte behöva ta mig till skolan, upptäcka att alla datasalar är upptagna, och tvingas lämna in en handskriven kopia av min uppgift. Det är mardrömsscenario ett, två och tre i mitt huvud. Vidare förstår jag inte vad det är som gör det så svårt för läraren att läsa min uppgift på sin dator, och om hon vill plita ner några anteckningar, och sedan mejla den tillbaka till mejl. Nej, lägg skuldbördan på mig bara, gör det. Att andra lärare är kapabla att göra så är av ringa intresse för den här kvinnan.

Nu är frågan i hur lång utsträckning jag vågar trotsa henne. Mejlar jag henne mina uppgifter kommer jag sannolikt inte få några kommentarer på dem, men att skriva ut dem vore att ge efter för mina principer. Jag tycker faktiskt att hon och hela hennes institution borde ta och uppdatera sig på just det här området en smula. Grrrr.

Men så var det ju inte bara på grund av det här med skrivaren som jag blev irriterad. Det var hela hennes väsen som provocerade mig. Hon förklarade väldigt pedagogiskt vikten av att ha framförhållning vad gällde litteratur och inlämningsuppgifter, ungefär som om vi fortfarande gick på gymnasiet, för att det skulle underlätta för oss sedan när vi gjorde hemtentan. Varför inte bara lägga ribban lite högre från början och chocka alla grönjölingar på en gång? Är de så dumma att de inte fattar, och inte vågar fråga, får de väl för fasen skylla sig själva?

Vad mer? Mitt människoförakt nådde nya höjder redan innan jag hunnit komma in i klassrummet då jag utanför det möttes av två såna där tap som inte vågar kliva in i salen innan läraren har kommit. Om jag gjorde ett dåligt intryck på resten av klassen gjorde dum och dummare ett ännu sämre på mig. Finge jag inte få dessa två totalt oförmögna individer i min arbetsgrupp. Eget initiativtagande hör till de egenskaper jag värderar högst bland mina studiekamrater och då dessa så uppenbart tycktes sakna det vill jag helst hålla dem så långt ifrån mig som bara möjligt.

Den är väl vid det här laget hundra år gammal, men så hjärtskärande vacker att det inte känns som att man kan lyssna på den en enda gång på för mycket. Såg dem på Trästocks och det här var den enda låten som lämnade något bestående intryck, men vilket intryck sen! Västerbotten gör mig svårmodig, jag tänker på träden som ilar förbi när man åker sträckan mellan Lövånger och Skellefteå, och det enda som passar i bilstereon är sånt här, eller typ Kjellvander. Helst ska det vara i juli och runt fem, sextiden på kvällen och även om det inte börjar mörkna, eller mörkna alls, så blir det kyligare i luften och det känner man. Eller så sitter man på nattbussen och hör ungdomarna som ska kliva av i Bureå prata om hur kul de haft, diskutera konserterna, och när man själv kliver av i Lövet är det kallt men solen håller en fortfarande sällskap när man cyklar ut mot havet.

Sök och du skall finnna

Jag har lagt ner det här med kontaktsajter. Det gav inget till. Spray är inte värt det om man inte betalar, och det vägrar jag göra för något jag kan få halv tre på krogen gratis, då jag dessutom, vilket man inte får via datorn, kan se människans kroppsspråk, höra hans röst och känna om han luktar gott. På Happy Pancake var jag typ en av de mest originella och snyggare tjejerna som sajten skådat ( ja, jag är självgod, so shot me!) och använde väl egentligen bara sajten som en förevändning att boosta mitt självförtroende. Och då jag lovat mig själv att dumpa mitt sjukliga bekräftelsebehov la jag av. Det enda jag nu emellanåt gör är att ögna igenom Daily matches på Zoosk, men jag har redan konstaterat att de enda vettiga killarna där är på tok för unga, eller så ljuger dom så att de själva tror det, vilket per automatik gör dem ovettiga.

Men en intressant sak som jag, som ju har fotografiskt minne, har upptäckt då jag snurrat runt på dessa sidor är, är att klientelet inte skiljer sig ens det minsta. Jag kan tycka att det är en smula pinsamt, för att inte säga skrattretande, i alla fall för de berörda parterna, men jag vet i alla fall minst tre, för att inte säga kanske hela fem, användare som jag hittat på samtliga tre ställen. Och det vore väl okej om det inte vore för att dessa individer har valt nästan exakt samma användarnamn och profilbild.

Varför tycker jag att det här är pinsamt? Killarna tycks ju verkligen vilja träffa någon, varför klandra dem? Näe, jag klandrar dem inte, men den typen av desperation som den är typen av agerande illustrerar är ju lika delar hjärtskärande, som omåttligt genant. Men det kanske jag är den enda som tycker?

Jag vill inte lägga mitt bröllop i någon annans händer

Var har Tv 3 hittat de deltagande familjerna i "Vårt bröllop i era händer?" Var? För maken till självplågeri har jag inte skådat på flera år. Det är inte pinsamt ens på ett underhållande sätt, utan bara obehagligt att se dessa försigkommna svennar försöka komma överrens om hur de ska dekorera en redan taskigt inredd festlokal. Försöka jämna ihop, inte sällan från två olika länder, två familjers olika viljor i en härlig multikulturell gryta. Vilket oftast slutar med att det förekommer lite etnisk folkdans eller flaggor i andra färger än blått och gult.

Hör ni min besvikelse? För det är därifrån min bitterhet får sin näring. Jag tycker nämligen att idén är rätt bra, men att utförandet, what a suprise, är under all kritik. Festfixarna uppfattas som ett gäng uppblåsta, totalt världsfrånvända töntar, som ömsom vill läxa upp familjerna genom att berätta vad ett normalt bröllop kostar ( svar 120 000) till att fjanta runt med några hundra meter tyll, eller hugga in på chokladbuffén. Seriositeten, som väl ändå måste vara vad som gjort dessa så kallade festfixare och "eventplanners" så beryktade, lyser med sin frånvaro.

Men så är det ju familjerna. Deras villrådiga uttryck när det står inför valet mellan pest eller kolera vad gäller festlokal, eller är när de lämna åt sitt öde åt att mäta upp hur mycket tyll som kommer gå åt till en takkrona ger mig uppstötningar. Visste jag att min släkt var de mest försigkomna människorna på jorden, vilket väl ändå efter en fjärdedels livstid måste ha framkommit, skulle jag nog tänka efter två gånger innan jag gav dem en vecka på sig att arrangera mitt bröllop, och det med begränsade ekonomiska resurser.

För att inte tala om hur heteronormativt hela helvetekskapet är. Två program in och att bröllopsklänningen är det viktigaste på bröllopet har upprepats till leda. Hur fan tänker ni då? Att bruden är snygg är det viktigaste, ska vi spräcka budgeten är det för hennes skull? Men att bägge parter är nöjda och lyckliga borde väl ändå stå högre i kurs än en förbannad jävla blåsa?

Varför utsätter sig någon frivillig för detta? Den enda rimliga förklaringen måste vara de underbara sponsorer som ställer upp på Tv 3 i vårt och torrt. För med den ringa summa som paren so far lagt ut har till exempel festfixarna inte fått ett öre betalt av paren, bara av Tv 3. Så svaret är alltså att bröllopen inte på långa vägar är så billiga som det låter. Långt ifrån. Skulle de också pynta för festfixarna skulle det nog landa på fasligt mycket mer. Men frågan är väl till hur stor hjälp en fjolla som står inlindad i tyll verkligen är, när det kommer till kritan?

Den där Earth Hour skiten

Jag bojkottade Earth Hour rakt av. Har inte brytt mig om att ta reda på varför man ska haka på det, men känner väl rent spontant att det är ett förbannat hyckleri att det ska till ett jävla jippo för att få folk att förstå att man inte ska lämna datorn/tvn/stereon på standby. Det fick jag lära mig på hemkunskapen nådens år 1995, och har sedan dess bara lämnat nyss nämnda på standby ett fåtal gånger. Så att jag redan dragit mitt förbannande strå till stacken borde vara rätt uppenbart.

För seriöst! Folk borde väl vara smartare än så här? Förstå att om man lämnar något på standby förbrukas fortfarande el? Förstå att de inte bara har miljö, utan också el att spara på att stänga av skiten? Och tycker de att de ändå har rätt att ha den på, har de väl antagligen råd? Vem fan ska då komma och försöka uppmana dem att stänga av? Det blir ju bara så olidligt uppfostrande. På det där sättet som är provocerande, och gör att folk i ren trots inte vill. För behandlar du folk som barn, kommer de att bli barn och reagera som barn.

Hönsmamman

Jag tycks ha varit den enda som lyssnade på hemkunskapslektionerna ( eller för den delen hade hemkunskap) för när villrådiga tonårspojkar nu i forum söker råd om hur de skall tvätta, sitter jag inne på alla svaren.

Det tycks också som om jag har blivit hela min korridors egen lilla hönsmamma. Hon som säger åt folk att inte koka med för liten kastrull på för stor platta, för att det är skadligt. Hon som ojjar sig över att någon låtit blandfärsen stå framme mer än brukliga två timmar i rumstemperatur. Som bannar dem som inte låter annan mat svalna innan de lägger den i frysen, då ju det hör till allmänbildning att veta att det är mindre energikrävande.

Det här är saker jag tycker borde säga sig själv. Jo men om du tar en varm maträtt och ställer in den i en kall kyl, vad händer? Det kommer förmodligen ta kylen dubbelt så lång tid att kyla maträtten, än vad det hade gjort om maträtten redan från början varit kall. Och vad händer då? Jo förbrukning av el ökar? Och vad händer det? Jorden går under. Vill vi verkligen ha det på vårt samvete? Näe, trodde väl inte det heller?

Man vet att man råkat träffa en öm tå, då bloggaren ifråga låter bli att publicera ens kommentar. Jag tycker det är lika fascinerande varenda gång! Även om det så bara är jag och bloggaren som vet det, så säger det mer om bloggaren ifråga, än något annat hon eller han skulle kunna skriva på bloggen.

Lite källsorteringhistoria

Källsortering är verkligen inte mina grannars starka sida. Inte på långa vägar. Människorna diskar inte ur konservburkarna, sköljer inte mjölkpaketen, och nu hittade jag en 2-kronors petflaska i soporna. Jag börjar typ gråta. Så länge jag inte ser det är det helt okej, men när jag väl stöter på det slår det an en sträng i mig. Mitt hjärta blöder! Okej att det bara är två kronor, men om du tappade två kronor i sopkorgen skulle du då lämna dem där? Okej, det var en retorisk fråga, jag är den snålaste finnen på den här sidan Bottenviken, så svaret på det borde vara rätt självklart. Men sen är det ju den lathet det här illustrerar som provocerar mig något så grymt! Näe, jag orkar inte gå och panta en flaska och få två kronor för besväret, inte ens om det ändå är på vägen till tunnelbanan. Seriöst. Ingen människa har, eller borde ha råd, att vara så lat. Jag förstår liksom inte hur det ens är möjligt?

Men så är jag uppväxt med en farmor som hade två sopkorgar, en utjänst kastrull och en gul plasthink under diskhon. En sopkorg för vanliga hushållssopor, det vill säga alla typer av plastförpackningar som inte gick att återanvända till bär, kött eller fisk, en sopkorg för papper som man använde för att tända bastun, den utjänta kastrullen till matrester som hunden fick äta upp ( nej vi köpte aldrig hundfoder) och den blå plasthinken till kaffesumpen som slutade ute på en liten hög på gårdsplanen. Se där min källsorteringshistoria, och förklaringen till hur jag om tio år kommer driva min framtida partner till vansinne genom att spara allt.

Intresseklubben antecknar

Läser jag en blogg till där någon uppdaterar för första gången på en vecka med raden "oj vad mätt jag blev, men gott var det" igen, håller jag den människan personligt ansvarig för följderna av mitt agerande.

Säkert

Jag har en kollega på jobbet som alltid uttalar sig med absolut tvärsäkerhet om allting som rör något jobbrelaterat. Alltid! Med sin auktoritet och pondus ger hon intryck av att veta allt. Det kommer väl inte direkt som någon överraskning att jag ser detta beteende extra väl, för att jag känner igen mig själv i henne, men just därför är det så intressant att jag hos henne retar mig på det, men hos mig själv finner det mycket förlåtande, och som ett resultat av att min pappa alltid trott sig veta bäst.

Men just för att jag ser den här typen av självsäkerhet så tydligt, kan jag inte låta bli att fråga mig hur mycket den kommer av att hon faktiskt vet det hon utger sig för att veta, eller om det bara är för att hon uppfattas som så säker på sin sak som folk tror henne. För just för att hon är så auktoritär är det få, för att säga ingen, som vågar ifrågasätta vad hon säger. Hennes ord tas alltid för sanning, och sprids som ringar på vattnet när folk gång efter annan refererar till att hon sagt det ena eller det andra.

Och det är här någonstans det börjar bli farligt. För om det är något som varje människa borde lära sig är det att ständigt ifrågasätta. Om hennes person kom ens med den minsta lilla gnutta ödmjukhet skulle hon inte behöva utstå den pinsamhet som följer på att vara den som misslett alla. För jag, som har synat henne, har upptäckt att så fort man visar ens den minsta misstänksamhet mot henne är det som att hon blir den mest ödmjuka personen på jorden. Då blir hon som genom ett trollslag väldigt osäker. För under all den där väldigt självsäkra ytan döljer sig någon som tvivlar, men som försökt skyla sitt tvivel med sin falska självsäkerhet.

Collie

Ikväll spelar min favoritcollie, Collie Buddz, på Göta Källare i Stockholm. Länge länge trodde jag att jag skulle kunna gå, men allt eftersom dagen kröp allt närmare insåg jag att min ekonomi inte tillåter den här typen av utsvävningar. Konserter och blöta utekvällar är, när man är pank som jag, det första som får stryka på foten. Tätt följt av skavsårsplåster, foundation, nagellackremover och strumpbyxor.

Hoppet är ju det sista som lämnar kroppen, så jag trodde in i det sista att jag faktiskt skulle vinna en av de biljetter som arrangörerna uppgett att de skulle lotta ut. Som nog ingen har sett röken av. Kan ni stava till professionalism ? Nej, jag trodde väl inte det heller!

Men nu är det inte som att jag misströstar helt. Jag räknar kallt med, och tror faktiskt, att Collie lär komma tillbaka till Sverige om en inte allt för lång tid. Om han inte spelar på någon svensk festival, eller kommer till någon reklamradiodag i slutet på augusti, då går fan skam på torra land. Men fan vad gött det hade varit att få höra honom yla Gimme love.

Om fattigbloggen

Nej jag har inte läst fattigbloggen. Men av vad jag förstått av Lisa Magnussons blogg, är den fylld av indignerade kommentarer om att fattibloggaren, som fått i uppdrag att leva på socialbidrag en månad, att hon köper cigaretter för pengarna, och sen har mage att klaga på att hon knappt har pengar till mat. Och Lisa ondgör sig i sin blogg över kommenterar av det här slaget, och tycker att det visar på en hemskt människoförakt.

Men jag håller med dem som påpekar det absurda i att man prioriterar cigaretter framför mat. Det är ju helt sjukt. Jag säger inte att man förverkat sin rätt att gnälla eller klaga över hur fattig man är, men om man tänker till förstår ju vem som helst att man kanske gör bäst i att låta bli att just gnälla om man kan kosta på sig cigg men inte ett sl-kort. Och förstår också varför den typen av prioriteringar kan provocera somliga människor. Jag säger inte att jag, eller någon annan har rätt att bestämma vad socialbidraget ska gå till, men som privatperson har jag väl ändå rätt att uttrycka min åsikt om hur jävla korkat det är att röka upp pengar man skulle kunna betala räkningar med. Och det utan att riskera att bli kallad fascist?

Varför har jag då inte läst fattigbloggen? För att jag tycker att den är för grund. Den behandlar praktiska detaljer av fattigdom. Den tar inte itu med den stress och psykiska påfrestning det innebär att leva under fattigdomsgränsen. Den tar inte upp eller skildrar inte heller den ångest ekonomisk stress innebär för de drabbade. De flesta kan relatera till hur det är att kanske få en oförutsedd räkning någon gång, men få kan verkligen sätta sig in i den stress som fattiga bidragstagare verkligen lever under. Därför hade det varit så fasligt mycket bättre att ge en "riktig" socialbidragstagare i uppgift att dokumentera sin vardag.

Take a seat

Två gånger under den gågna veckan har jag sett kvinnor som haft mage, eller inte direkt men i alla fall, att sätta sig MITT på ett tunnelbanesäte, och därmed tagit upp två platser. Detta inte för att de varit tjocka, eller för att de haft mycket packning, utan i ett försök att provocera mig. För även om jag råkat på detta förut, har två gånger på en vecka känts för oöverstigligt för att kunna vara en slump. Någon måste skämta med mig aprillo. Är detta surfittornas nya sätt att ta ut sina aggressioner på? Dock måste jag medge att det är snajdigt att inte göra det under högtrafik, för under lågtrafik retar man inte fullt lika många, men nog fan retar man någon.

Smalltown

Vill ni veta hur litet Stockholm är? Jag ska berätta hur litet Stockholm är.

Jag låg med en kille, vi kan kalla honom Lenny. Det var väl okej om man bortser från att Lenny var mer eller mindre besatt av tanken på att få komma på mina bröst. Vilket jag aldrig har eller kommer förstå vitsen med. Nästa dag ringer det på telefonen och jag hör honom prata med en tjejröst. Nog för att jag har en master i journalistik, men en jäkla ettakluddare hade kunnat räkna ut att det var hans flickvän i luren. När han lagt på och jag konfronterar honom försöker han få det till att jag kan bli hans lilla hemlighet. Typ hemliga älskarinna. Om det inte var för det där med tuttarna så kanske ja, men nu näe.

Dagar går och mitt minne av Lenny börjar sakta blekna. Tills jag snokar runt på fejan och hittar min killkompis bästis före detta tjejs profil, och börjar kolla igenom hennes bilder. Vem hittar jag väl inte där om Lenny? Och den före detta tjejens bästa kompis? Dvs tjejen i luren. Jamenjaha. Jag förstår. Jag förstår exakt! Hon är brunhårig och brunögd och typ en liten svennebrud i en mycket söt förpackning. Det vill säga allt jag inte är. Och jag är väl då antagligen allt hon inte är. Om man ska tro Lenny.

Men det är inte som att det slutar där. Tjejens bästa kompis, det vill säga min kompis kompis ex dansar på samma dansskola, och ibland i samma grupp som jag. Det har tagit mig en termin att skaka av mig att jag legat med hennes bästis kille. Och jag får bita mig väldigt hårt i tunnan för att inte få plötslig social tourettes när jag ser henne och säga just detta. Så litet är Stockholm.

Im blind to you

Som sagt, folk jag träffat kanske på min höjd en gång, och då råkat förstöra människan i frågas utekväll, är fortfarande så bittra att de vid ett återseende måste tygla sig för att motstå frestelsen att slå mig. Vi pratar om en kille som ser ut ungefär som Andre 3000, men snyggare, men som nu, när han han påstår att han hatar mig, är ungefär lika tilldragande som en kackerlacka, som jag förargat så till den milda grad att han känner för att bruka våld när han ser mig. Men kan jag rå för att din kompis är dum nog att anförtro, vad jag inte förstod var något helt top secret, till mig, som jag sedan inte tog notis om att hålla för mig själv? Näe. Men så hata din kompis då, inte mig! Det är väl där skon klämmer, men att ta det med din kompis är väl förmodligen helt jävla uteslutet. Men så hata mig då, om det känns bättre.

Jag finner dock en smula, för att inte säga en ganska stor smula, skrattretande att folk jag inte känner blir provocerade av min blotta närvaro. För det är inte som att mannen ovan är den enda jag genom min rara personlighet lyckats reta gallfeber på fullkomligt. Nog för att jag tar deras avsky och motbjudan med en stor nypa salt, men när jag gång efter annan blir kallad efterbliven, känslomässigt störd, och störig, börjar jag undra om det verkligen är mig det är fel på, eller om det inte kan vara så att de unga män som känner sig nödgade att påpeka mina eventuella karaktärsbrister för mig, har för mycket fritid.

För hur mycket de än retar sig på mig, och låter mig veta det också, så finns det inget som kan få mig att sluta vara jag. Ingenting! Varför skulle det? Jag bara undrar? Är det här kommentarerna ett försök i att kuva mig? Hur jävla pantad är man inte då? Om man på allvar tror att en 27-åring kommer känna att hon nog gått steget för långt när en pojkspoling som knappt är torr bakom öronen kallar henne för efterbliven på ett forum?

Men då finns det väl dom som tänker att jag nog ändå måste ha tagit åt mig lite, för annars skulle jag väl rimligtvis inte ha tagit mig tiden att skriva det här inlägget. Men så tro det då. Då skulle jag ju med andra ord inte kunna skriva om något som handlar om mig själv utan att få folk att tro att jag känner mig sårad eller på något annat sätt kränkt.

Jaja. Det är i alla fall en intressant och väldigt ny erfarenhet. Inte enbart positiv, men helt klart intressant. Tänk bara hur många människor som måste gå omkring och hata mig i smyg? De här människorna hatar mig och vill att jag ska veta det. Så mycket bättre. Eller?

Grrr

Fan vad jag är arg nu.

Jag har bott i studentbostad alldeles för länge, och under hela denna period har jag i köket haft tillgång till mikro. Det har inte varit mer med det. Jag har tagit för givet att mikro hör till och vant mig vid de bekvämligheter som kommer med en mikro. Men icke! När vår mikro nu gått sönder får jag veta att det endast är vi boende på Strix som har mikro i köket, och det i ett försök att se om det kan funka. Och att vi, då det visat sig bli för dyrt, inte kommer få någon ny. Vill vi ha en mikro får vi införskaffa den själva. Upprörande! I-landsproblem förvisso, men likväl upprörande!

Jag ringde och klagade lite. Då sa kvinnan jag pratade med att vår sura sugga till husvärd sagt att hon inte ville ersätta trasiga mikrovågsugnar för att vi hyresgäster inte skötte dem. Det är så jävla typiskt henne! Hon kan liksom aldrig tänka längre än att vi med flit missköter all köksutrustning, utan tar för givet att vi är ett gäng bortskämda medelklassbarn som inte har något vett innanför pannbenet.

Men vad kan man förvänta sig av en redan undermålig mikro av sämre kvalité, som dagligen skall nyttjas av tolv hyresgäster? Hur stor betydelse har det då huruvida vi sköter den bra eller dåligt? Jag har all förståelse för att den skulle gått sönder tidigare om vi inte skött den ordentligt, men då vi faktiskt varit väldigt duktiga på att rengöra den, samt inte brukat våld vid användandet av den, är det väl inte helt osannolikt att den kanske gick sönder för att den var förbrukad?

Och då frågar jag mig vidare om detta inte var något SSSB reflekterat över innan dom köpte in mikrovågsugnarna. Att de kanske borde köpt från början redan väldigt tåliga mikrovågsugnar som tål att sättas på prov av tolv hyresgäster på daglig basis. Alltså inte någon mesig variant som kanske är ämnad för en singelbostad.

Vidare har vi hyresgäster inte blivit informerade om att mikrovågsugnarna var ett test, vilket man väl ändå kan kräva att få veta, just för att undvika den här typen av missförstånd. Men så var det ju det här med kommunikation. Så lätt att vi gärna trasslar till det för ren skojs skull.

Träffande bildval

Utmärkt val av bild tycker jag, vad tycker ni?

Tingeling igen

Hela den här Tingelingaffären är ju så löjlig att den på sätt och vis blir roligare än själva ursprungssketchen. Lite meta så där. Och sketchen i sig hade väl inte varit fullt lika rolig om det inte varit för det dramatiska efterspelet. Det har, så att säga, gjort sketchen i sig ännu mer underhållande. Typ hur kan dom bli sura för det där, hahahaha!

En sak som jag tycker ganska tydligt illustrerar exakt hur löjliga, eller snarare överkänsliga, ryssarna är, är de reklamfilmer från Telenor som handlar om just kommunikation. Hela den reklamfilmsserien bygger på fördomar och förutfattade meningar. I reklamfilm efter reklam förekommer olika länder, kontinenter och folkslag och man gör sig rolig på inte bara svenskar, utan väldigt många andra folkgruppers bekostnad. Men inte fan har Japans, Saudiarabiens eller Usa:s ambassadörer retat upp sig i onödan för att de porträtteras som mer eller mindre galna.

Jag försöker komma fram till varför. Är det för att Telenorfilmerna så tydligt överdriver fördomarna? Eller för att det framgår ännu tydligare att det är just ett skämt, en nidbild av olika människor som målas upp?

I ryssarnas ilska, hur stor roll spelar det att det är Svt som visat Tingelingsketchen? En reklam är harmlös, att ge sig på en mobiloperatör är ganska lönlöst. Men när, vad ryssarna antagligen tolkar som SVENSKA STATEN, under bästa sändningstid hånar Ryssland och därmed alla ryssar, då har det helt plötsligt gått för långt? Jag förstår inte logiken i detta.

Men det är ju Mårten!!!

Dj Traxxx är ju han som spelade Mårten i Ebba och Didrik! Fattar ni hur sjukt mitt lite lätt fotografiska minne är när jag kan göra den slutledningen? Stirrade som en tok på honom i Tingelingvideon och det kliade som fan av hjärnklåda av att inte komma på varifrån jag kände igen honom. Fick ta Imdb.com till hjälp, men jag visste ju redan innan att jag sett honom någonstans förut.

Roliga insändare

När jag läste senaste numret av På stan, kom mina ögon över en vad som bara måste vara fejkad insändare. Där och då beslutade jag mig för att börja samla på roliga insändare. Såna som bara är för bisarra för att kunna motstå. Inte ofta man ramlar över sådana, men just för att de är så ovanliga, känner jag att det finns ett enormt samlarvärde. Fejkad eller ej, en bättre samtidsmarkör än en rolig insändare finns nog inte.

Varför tror jag då att insändaren jag läste i På stan var fejkad? Självklart för att insändaren tar sig själv och ämnesvalet på alldeles för stort allvar. Alltså två grundförutsättningar för en rolig insändare. Vidare är språket mycket fylligt och högdraget, gör verkligen allvaret i ämnet stor rättvisa, och inspirerar i alla fall mig att sätta mig ner och författa egna insändare, bara i rent övningssyfte. Att insändaren sen också vågar sig på att kritisera Magdalena Ribbing, och kalla henne inkompetent, gör ju inte saken sämre. Denna insändare gjorde kort sagt min dag, och kommer förmodligen glädja mig många andra dagar också.

Vill veta

Okej. Jag vet att hela poängen är att man skall bli helt på tagen på sängen av tackkören! Helt på det klara med det. Men nu börjar jag känna att jag verkligen vill veta när, och överhuvudtaget om, den där tackkören någonsin kommer dyka upp i mitt liv. Jag vill vara förberedd. Så om tackkören tänker "överraska" mig på jobbet, på träningen eller i tunnelbanan, vill jag gärna att de varskor mig innan. Kanske inte exakt på dagen, men i alla fall vilken vecka det rör sig om. Jag klarar inte av såna här överraskningar utan att bli mer galen än vad jag normalt är. Det handlar trots allt om min mentala hälsa.

När jag granskade ovanstående klipp närmare konstaterade jag att den är inspelad i den simhall jag brukar simma i. Men där har jag inte varit på flera månader så om tackkören varit där i hopp om att få sjunga för mig har de huggit i sten.

Salif Keita Cesaria Evora Yamore

Cesaria asså! Måtte jag få se henne live någon gång under min livstid. Snälla. Det här är så vackert att man börjar gråta.

Geeee miiiig! Cravings. Vill ha.

Eftersom jag har köpstopp till tidigast första maj, helst första juni, är det fullkomligt uteslutet att köpa en skinnjacka. Det hur mycket jag än behöver den. Till att börja med har jag inte råd, och vidare har jag ju faktiskt köpstopp. Nu försöker dock Slösa rättfärdiga detta skinnjackeköp med att jag inte kommer kunna ha någon av mina klänningar eller kjolar under hela våren om jag inte köper just en skinnjacka. Jag har nämligen en fjällrävenliknande vindjacka, och en brun ful kavaj. Inget som passar till halva min garderob med andra ord. Det betyder att jag om jag inte köper en skinnjacka kommer bli tvungen att ha kjol till den blåa vindjackan, eller till den fula kavajen. Och det är även det fullkomligt uteslutet. Och saken är den att jag måste ha skinnjackan NU. I maj kommer det vara för sent. Det kommer framförallt vara alldeles för varmt. Då springer man ju runt i kofta eller munkjacka för jämnan. Blä.

Martin Soneby is my man

Jag kommer förmodligen skämmas ögonen ur mig när jag läser detta om en månad eller två, ungefär lika mycket som jag idag skäms av tanken på hur upp ögonen förälskad jag för länge sedan jag var i Daniel Boyacioglu, men jag skiter i. Det är ju så med kärlek. Det gör en galen.

För jag hyser verkligen ingenting annat än respekt och beundran för Martin Soneby. Okej att han är rätt rolig (läs inte lika rolig som killarna i Little Brittain), men framförallt är han ju snygg, och det i kombination med humor får mig att gå igång på alla växlar. Nästan så att jag skulle kunna tänka mig att börja stalka honom lite. Bara lite. Lite lite. Det bästa han skulle kunna göra nu är att säga något sjukt korkat och politiskt inkorrekt, då skulle jag börja hata honom innerligt istället.

Många går upp i brygga bara av man nämner Magnus Betnérs namn men inte jag. För mig är det Martin Soneby som gäller. Jag skulle fan inte banga.

Återvinning var det ja

Inte nog med att dom här nötterna jag tvingas dela kök med inte källsorterar, dom som ändå orkar ta sig tid att lägga majonäsburken i återvinningslådan istället för att kasta den i hushållssoporna, bryr sig inte om att skölja ur den, eller riva av etiketten. Vilket i min värld är lika illa som att inte källsortera överhuvudtaget.

På återvinningslådan står det stort och tydligt "endast rengjorda förpackningar", och den illustreras av en bild på blankpolerade flaskor och burkar utan etiketter. Mina grannar kan alltså inte komma med ursäkter om att dom inte förstår. Till och med en blind skulle förstå att man inte kan lägga en ej ursköljd majonnäsburk i återvinningslådan.

Jag tror att dessa människor försvarar sitt agerande med att dom ju i alla fall försöker. Sen att dom skapar en massa renjobb, det slår dem riktigt aldrig. För att inte tala om hur äckligt det är för mig att gå och kasta en låda full av mjölk och filpaket som stinker surmjölk. Grrrr. Det är lathet i ett litet nötskal och provocerar nästan livet ur mig.

Processen att välja schampo

Är det för att jag vuxit upp med min pappa som det här med valet av schampo bär total avsaknad av praktiska detaljer för mig? Det enda som har någon som helst betydelse för mig är hur det luktar och hur mycket det kostar. Om det sedan frissar, plattar, volymiserar, puffar, eller piffar till mitt hår har ingen som helst betydelse. Nog för att jag har det där som i reklamen beskrivs som "typiskt skandinaviskt livlöst hår", men det kommer mitt hår fortsätta vara även om jag byter schampoo. Så varför krångla till det? När jag hörde min kompis väldigt långa utläggning om alla miljoner produkter hon hade i sitt hår, som är permanentat, blev jag väldigt glad över vilken ovisshet jag så länge svävat i, och kommer fortsätta sväva i. Hennes uppräkning tycktes aldrig ta slut. Och känner jag mig själv det minsta vet jag att jag inte skulle känna någon som helst skillnad. Noll och ingen. Då har det ju verkligen ingen betydelse. Jag, och mitt hår, överlever nog ändå.

Magkänsla

Ibland befinner jag mig i total osynk med min omgivning. När jag har pengar är alla andra eller panka. När jag är ledig och vill gå ut, måste alla andra jobba. Eller så är dom inte på humör eller sugna på att bevista samma ställe som jag.

Till för alldeles nyligen tyckte jag detta var asjobbigt. Satt hemma och tyckte synd om mig själv för att jag inga vänner hade som ville gå på samma klubbar som jag, och la skulden på mina vänner, istället för mig själv. Men sen lessnade jag på att ömka mig själv. För det tar sån tid och energi att göra just det. Vad är det som hindrar mig från att gå ut själv, om jag nu verkligen vill gå ut? Istället för att skuldbelägga mina vänner för att de inte vill göra mig sällskap, vilket jag egentligen gör för att jag är besviken på att livet kanske inte blivit som jag tänkt mig, kan jag väl skita fullkomligt i om dom vill följa med eller inte. Visst att det vore kul om dom hängde på, men huruvida jag ska få ha roligt ska inte ligga i händerna på om jag har sällskap av någon jag känner.

Jag kan verkligen känna att många gör sig själva till offer för omständigheter när man låter andra avgöra om man kan ha roligt. Men oavsett hur klyschigt det än må låta finns det ändå en poäng med att man inte har roligare än vad man gör sig. Vill du gå ut och ta en öl, men så gör det. Okej att ingen vill följa med dig, men om du går själv, och verkligen lyssnar på din magkänsla som säger att du borde gå ut och ta en öl, så kanske du träffar någon som liksom du gick ut bara för att ta en öl, utan några som helst betänkligheter. Och så lägger man istället sitt liv i ödets händer, istället för i sina vänners.

Det här är inte helt lätt. Jag om någon vet det. Att lyssna på sin magkänsla är nog något av det i särklass svåraste som finns. Men så länge man inte gör det, kommer man bara lida oerhört av att man inte gör det i tillräckligt hög utsträckning. Vilket knappast i längden är värt det.

Misscommunication

Att inte konfrontera någon, och istället gå omkring och reta sig på något en person gjort, och sedan hundra år i efterhand ta upp det till diskussion, då trots att ingen ännu hunnit fela, är passivt aggressivt. Det är det! Hur svårt kan det vara att ta det med personen ifråga? Säga ifrån och kväva saken i dess linda? Tydligen stört jävla omöjligt. Istället startar man ett krig om saken bara för att kunna älta saken ytterligare ett varv. Fett onödigt tycker jag. Jag orkar fan inte lyssna på såna människor en jävla sekund till. Säg ifrån från början, eller håll för fan käften? Hur svårt kan det vara ?

Bentley Green rockar min värld

Jag frågar mig om handrörelserna är inövade eller om han bara överkonsumerat populärkultur sedan han kom ur sin, väldigt buisnessorienterade, mammas mage? Gullig är han i alla fall.

Sch

En arbetskompis frågade på allvar om det gick bra att han åt ett äpple i rastloungen, där jag satt och läste. Den typen av hänsynstagande är väldigt respektingivande, men gränsar hårfint till den typen av hänsynstagande som är nästintill självutplånande. Man sätter så tydligt någon annans välbefinnande i främsta rummet, så till den milda grad att man helt glömmer bort sig själv.

Nu är jag inte någon fullblodsegoist, jag förstår vikten av att man tar hänsyn till andra. Men jag tycker väldigt synd om dem som saknar mod att hävda sig själva ens det minsta. Jag är lika fascinerad av dessa människor, som jag är av dem som alltid, oavsett tid och plats, alltid förväntar sig att folk ska ta hänsyn till dem. Vi pratar divor och donnor som väntar sig att folkhavet framför dem skall klyvas i två när dom skrider fram över dansgolvet, och som inte förstår att folk inte ser deras storhet. Som har mage att behandla dem som vanliga dödliga. Snobbar helt enkelt.

Ibland sitter dom på biblioteket på Universitetet och kan på grund av svåra koncentrationssvårigheter inte läsa en rad i en av de tusen böcker de har framför sig för att jag envisas med att vända blad. Men gå och dö! Hur kan man bli störd av att någon vänder blad? Tror du på allvar att jag vänder det extra ljudligt bara för att störa dig så bör du söka hjälp för din paranoja snarast, innan du kanske får för dig att din bänkgranne är en liten dvärg ute efter att döda dig.

Jag förstår inte hur dessa människor någonsin lyckats kvalificera sig till högre studier om de blir störda av att jag vänder blad. Ljudisolerat hela hemmet? Hur klarar de av distraktioner som fåglar, människor och fordon som passerar utan för fönstret när dom tenterar? En av livets många gåtor som håller mig vaken länge länge om nätterna.

Sura miner

Min kompis får ofta höra att hon ser trött ut. Hon behöver inte nödvändigtvis vara det, faktum är att hon sällan är det. Hon har bara trötta ögon som lätt blir lite rödgråtna. Då utan att hon är varken trött eller ledsen. Och för detta får hon lida. För hur jävla kul är det att få höra att man ser trött ut jämt och ständigt? Inte så jävla kul. Faktum är att det väl är direkt förolämpande att påpeka en sån sak. Jag har all förståelse för att det må vara av ren och skär omtanke, men då det främst är inte så välbekanta jobbarkompisar som känner sig nödgade att påminna min kompis om att hon har en trött uppsyn, så tvivlar jag. Dom säger helt enkelt bara precis vad dom tänker. Vilket i alla fall jag tycker att dom borde försöka låta bli att göra.

Jag själv får frågan varför jag ser så sur ut. Det då om jag för en sekund låter bli att le, vilket jag annars gör nästan för jämnan. Då är det införstått att jag ju för att jag ser sur ut, också måste vara det. Men nu råkar jag ha ärvt min mammas hängande mungipor. Och med hängande mungipor finns det väldigt lite man kan göra, utom kirurgi, för att inte se sur ut jämt. Och det är inte som om jag verkligen orkar gå omkring och le hela tiden. Det behöver inte betyda att jag är sur. Att se sur ut är mitt normaltillstånd. Jag är inte sur. Jag bara ser sur ut. Jäkligt jobbigt att behöva förklara för folk jämt. Jag slutar med det nu.

It was just a dream

Innan jag drog till jobbet tog jag en powernap och drömde den i särklass konstigaste drömmen på år och dagar. Det började med att jag och min mamma skulle få skjuts hem till hennes hus på Köpmanholmen, och hon som skjutsade oss kunde inte köra, för när hon kom fram till Köpmanholmen fortsatte hon köra rakt ut över kajkanten, vilket slutade med att vi hamnade i plurret. Typ i stil med någon Hollywoodfilm. Jag fick dödsångest och trodde jag skulle dö, men vi kom upp på isen och slirade runt på den i flera minuter innan vår inkompetenta förare lyckades föra upp oss på land igen. Då hade föraren helt plötsligt förvandlats till en av mina gamla jobbarkompisar, en jättetjock kvinna. Hon parkerade oss mitt ute i skogen intill strandekanten vid uppfarten till min pappas lyxvilla. ( Min pappa har ingen lyxvilla). Jag och min pappa ( mamma försvann någonstans på vägen) letade oss in i huset medan vår förare satte sig på verandan och pustade ut. Där sprang jag omkring och gjorde jag minns nu inte vad. Senare skulle jag och min lillebror cykla till min mammas hus som låg strax intill och brorsan cyklade med en liten unge på pakethållaren medan jag gick och då såg jag en orm på vägen och skrek att dom skulle akta sig men dom hörde inte mig utan körde nästan på ormen. Själv gick jag fram till ormen och började sparka på den och då bet den sig fast i min sandalsula och jag blev helt hysterisk och började skrika och trodde att jag skulle dö och började gråta och sparkade runt med min fot som en galning med ormen hängande från skosulan och sparkade iväg skon med ormen in i gräset och sen dog ormen för att jag stampat på den och då ville jag ha tillbaka skon men vågade inte ta på den för att jag var så rädd att det fanns gift i sulan som kunde sippra in i min häl. Sen vaknade jag.

If i ruled the world...

skulle dom där mupparna som inte ber om att få komma förbi en, utan bara står och stampar på stället och tror att man har ögon i nacken, få spela ett parti rysk roulette på Sergels Torg. Men seriöst! Saknar dom talförmåga? Nej, men dom är helt klart fullkomligt tappade om dom på allvar tror att jag kan läsa deras tankar. För nej, det är inte helt självklart att dom bara vill förbi. Hur ska jag veta om dom vill förbi, eller bara står där och väntar på bättre tider. Vi människor har kunnat kommunicera i tusentals år, ändå misslyckas vi så gott som dagligen med det som jag tror utomjordingar skulle anse är det enklaste här i världen. Är det för att det tycks som så enkelt, som vi totalt ständigt missuppfattar varandra?

Abraham Sonty yérétété

Sjukt dålig kvalité, men såå bra. Jag vill att det ska bli sommar nu, så hela världen kan upptäcka och dansa ikapp till Abraham Sonty. Det lär dock inte hända, men kan ju alltid hoppas.

Jag har för övrigt ingen aning om vad han sjunger, min danslärare försökte förklara och fick fram något om tjejer. The ususal med andra ord.

Supersnoken

Min nyfikenhet gränsar för det mesta till besatthet. En besatthet att veta allt, och vara den som vet allt. Helst om människor jag inte känner, man kanske har känt eller skulle vilja känna. Det är så löjligt hur långt jag är beredd att gå för att få reda på något juicy om en person. Det är löjligt hur arg jag kan bli över att jag inte tog reda på så mycket jag om möjligt kunde när jag fortfarande hade chansen. Som den där kvinnan som har fyra barn med tre olika män men i olika följd. Först så här hundra år efteråt får jag klåda över att inte veta vem av de olika männen som är pappa till två av barnen. Även om man inte direkt behöver vara någon mästerdetektiv för att luska ut hur landet ligger vill jag veta, inte tro.

För om det är något mina hundratusen högskolepoäng lärt mig så är det att veta är mer vatten värt än att tro. Jag vill inte vara den som står med skägget i brevlådan och senare blir konfronterad som den som spritt ut falska påståenden om folk. Ska jag skvallra om folk ska det vara the real shit. Inte jag tror, jag hörde, hon trodde, hon hörde. Jag vill veta.

Iaf. Internet har ju gjort det här med snokandet så sjukt mycket enklare. Kanske lite för enkelt. Det är lätt hänt att man blir lite carried away. Jag har en gammal vän, som jag av väl valda anledningar inte längre umgås med. Jag kan sakna henne ibland, tills jag påminns om hur nyckfull och barnslig hon allt som oftast va, och hur hon aldrig ställde upp på mig, men alltid förväntade sig att jag skulle ställa upp på henne. Jag verkligen önskar att jag kunde skita i henne och vad hon gör men icke. En del av mig har en gigantisk hangup av sällan skådat slag. Är inne på hennes systers Facebook typ minst en gång dagligen bara för att kolla hennes wall och se om hon skrivit något där. Kollar hennes över hundra år gamla blogg för att se om hon fortfarande inte uppdaterat. Kollar hennes ännu äldre blogg där hon inte heller bloggat. Snurrar runt i evigheter på jakt efter något något något att älta lite. Jag vet inte vad jag är på jakt efter. Hämnd? En liten liten stunds skadeglädje? Typ att hon fortfarande är tjock och för det mesta ful, och bara kan få tjocka äldre gubbar?

Men jag har nått min gräns nu känner jag. För i min desperata jakt på att kartlägga hennes liv utan att vara en del av det, står jag nu inför valet att skaffa en fejkanvändare på en community där jag vet hon är medlem, där jag av anledningar vi inte behöver gå in på, inte har något som helst utbyte. Ungefär där någonstans går min gräns.

För det är inte första gången jag övervägt att skaffa en fejkanvändare. Jag kan villigt erkänna att jag faktiskt har en sådan på en community, och det bara för att en kille jävlades å det grövsta med mig, och jag då ville ge tillbaka. Men det var evigheter sedan jag skaffade den, och jag har inte lust att sjunka lika jävla lågt igen. Samtidigt vore det så kul. Eller kul vet jag inte. Jag skulle i alla fall lyckas stilla min nyfikenhet något, även om jag vet att jag säkert skulle bli sjukt besviken av vad jag hittade. För det är så det brukar sluta. Det var inte mer med det. Tillfredsställelsen uteblir och allt jag har är besvikelsen. Vilket ju bara gör det hela så väldigt mycket mer tragiskt.

Porrblogg

Med de möjligheter som bloggandet erbjuder, trodde jag verkligen att mångfalden i bloggosfären skulle vara hiskeligt mycket större. Här får alla de som sällan eller aldrig får komma fram äntligen göra sin röst hörd. Ge en mer mångfacetterad bild av sin vardag. Jag pratar framför allt om utstötta och yrkeskriminella. Men icke. Okej att jag läst vissa bloggar med koppling till mer ljusskygg verksamhet, men Acar slutade ju blogga efter mindre än en dag. Och Sanna Bråding satt inne i en månad. Vilket säkert var skitjobbigt. Men jag vill höra hur någon som ska sitta minst två år, och som sakta men säkert börjar klättra på väggarna känner. I want the dirt.

Ett ljus i mörkret, som inte på något sätt skall blandas ihop med dem jag nyss nämnde, är dock Puma Swede. Hon har börjat blogga på Moore, i vad jag antar är ett försök att visa att porsskådisar också är människor. Jag hade skitmycket fördomar om henne, men efter att ha läst några av hennes inlägg är jag beredd att ändra uppfattning. Hon har lyckats överraska mig, och det rejält. Hon har humor och är långt ifrån så korkad som jag föreställde mig. Det är lika skönt varje gång man konfroneras med sina egna förutfattade meningar om människor. Nyttigt om inte annat.

Tankar

Självdestruktivitet är inte på något sätt förbehållet endast tjejer. Men jag kan uppleva att destruktivitet hos tjejer är så mycket enklare att identifiera just för att den oftast, och hårdast, bara drabbar tjejerna själva. Medan självdestruktivitet hos män sällan identifieras som just det, då är han bara en känslokall skitstövel. Det här med att låta påskina att man är intresserad av någon, men egentligen bara är ute efter lite bekräftelse. Är det självdestruktivitet eller bara ren och skär idioti? Jag vet att jag varit så desperat efter bekräftelse att jag ibland inte brytt mig ett jota på om jag verkligen funnit mannen mitt emot mig attraktiv, det enda som haft betydelse har varit om han sett mig eller inte.

Men så är jag lite skadad också. För jag tänker, eller tänkte länge, att alla snygga killar som stötte på mig var just såna killar. Han ville inte ha mig, varför skulle han vilja ha mig? Jag var ju tjock och fet och så fel. Inte ett rätt. Kunde inte hitta kläder som passade, visste inte vad jag skulle säga och när jag väl sa något blev det ändå bara fel. Kunde kort sagt inte vara mig själv. Han kunde omöjligt vara ute efter mig på grund av något djupare intresse för min person. Han måste ju veta precis hur snygg han var, och också precis vilken typ av brudar han därför kunde förvänta sig. Varför då sikta på den tjockaste jäkla bruden på stället? Jo för att han visste att han skulle kunna kamma hem. Med någon lika snygg, eller kanske lite snyggare än honom själv visste han aldrig säkert, men med siktet inställt på den tjockaste på stället hade han halva inne. Hon skulle ju aldrig få för sig att nobba någon så snygg som honom. Och han var ju inte ute efter att doppa. Han ville bara veta att han var dyrkad och åtrådd. Om hon ändå, just för att hon inte för sitt liv kunde förstå varför han stötte på henne, nobbade kunde han ju bara skämta bort sitt försök till uppraggning med att han ju aldrig skulle kunna tänka sig någon som henne, inte ens om helvetet frös till is.

Lite så gick min hjärna ganska länge. Och ibland än idag.

Jag, sociopaten

Under en fika på Ritorno nämnde jag för Sandra att TRE av trummisarna på min dansskola försökt snacka sig till mitt nummer. Och att jag är sjukt nöjd över att inte ha låtit mig snackas omkull. För man hör så tydligt att de här grabbarna kör samma stuk på mig som de gjort på tusen och en andra brudar. " Var bor du" " är du gift" " har du barn" "jag gillar din stil".

För kanske ett år sen eller två, då jag hade enorma problem med mitt bekräftelsebehov, strösslade jag ut mitt nummer över hela stan som om Stockholm vore en gigantisk mjukglass (daimsmak om någon undrar). Men nu har jag växt ifrån det där. Är jag inte intresserad eller attraherad av killen ifråga finns det ingen som helt poäng att han får mitt nummer. Det vore ju bara att ge honom falska förhoppningar.

För jag är nämligen inte helt övertygad om att han alltid vill ha mitt nummer. Jag är nämligen lite lätt sociopat när det kommer till sånt här. Tänker ett steg för långt. Inte ett steg längre, utan ett steg för långt. Jag tänker att vissa, inte bara killar, inte är ett dugg intresserade utan bara ber om nummer för att de själva har ett sånt sjukt bekräftelsebehov. De kan ljuga sig blå om att dom gillar ens stil, men det dom vill veta är om dom har skuggan av en chans. Jag är helt övertygad om att det är så här. Och när det kommer till människor och situationer där man tvingas konfrontera dem man avvisat blir läget ännu värre. Då har man allt som oftast numret som i en liten ask. För själv skulle jag, om jag var det minsta mer osäker än vad jag är idag, hellre dela ut mitt nummer till höger och vänster, än tvingas möta dem jag nobbat vecka efter vecka. Jag vet att det är långsökt, men så finn det väl inget med mig som inte är det?

Inte så koolt

Det är fan inte lätt att vara gammal hiphopföredetting. Precis som de flesta andra i mitt ålder vårdar jag minnet av Gangsters Paradise väldigt ömt, men det är, med undantag för I´ll see you when u get there, inte mycket av det Coolio gjort i övrigt som etsat sig fast i mitt minne. Som om att vara en föredetting inte är förudmjukande nog blev Coolio på en konsert nyligen rånad när han stagedivade. Det fanns inte mycket kärlek för Coolio i den publiken, då ju ingen orkade bry sig om att ta emot honom. Lider han av hybris, om han tror att hans fans är lika lojala nu som för tio år sedan?

Stress tar kål på Daddy Kokko

Pappa blev verkligen sur över att jag hängde ut vårt gräl här på bloggen. Han undrar vilka som kan vara intresserade av att läsa om sånt. Och varför jag känner ett sådant behov av att skriva. Vem det är jag vänder mig till. Eftersom jag inte vet det, eller vet hur jag ska svara på det, försökte jag byta ämne.

För nu har vi i alla fall pratat igen. Jag frågade inte om han verkligen var sur, orka liksom! Han berättade dock att han varit på biblioteket för att läsa Norran. Man kan ju fråga sig varför han går till bibblan och läser den, och inte bara abbonerar på den istället. Men det förklarade han med att han vaknar av att tidningsbudet kommer och då känner att han måste stiga upp. Måste. Han kan inte somna om utan måste stiga upp och läsa tidningen.

Mitt kontrollbehov är alltså inte något jag själv har hittat på, pappa har också sina små ticks för sig. Bara det att jag inte levt särskilt nära inpå honom de senaste tio åren för att ta mig tid att upptäcka dem.

Jag tyckte det vore enklare att lära sig hantera att tidningen har kommit och låta den ligga oläst på hallmattan, än att varje dag promenera till bibblan för att läsa den. Men då kontrade han med att han ju då skulle gå miste om en halvtimmas promenad. Som ju gör honom så gott. Och visserligen har han rätt, och jag gläds åt att han insett vinsten med att röra på sig. Men ändå. Jag tror att det är retar mig mer för att det påminner så sjukt mycket om mig själv, än av någon annan anledning. Och det är väl det jag borde jobba på. Istället för att få pappa att jobba med att sluta stressas av den olästa tidningen på hallmattan.

Jag skulle fan banga

Mamma (och pappa som ju säger att han inte läser min blogg men ändå retar sig på att jag svär och är såååå bitter och vars ipnummer aldrig ljuger) kan ju surfa vidare till typ Facebook (mammas tillhåll) och Wikipedida ( pappas tillhåll där han läser MINST en artikel om dagen för att bli allmänbildad) för nu ska jag skriva om sex...

( förstå det absurda i att en 27-åring måste jaga bort sina föräldrar från sin egen blogg för att hon tycker det är pinsamt att låta dem läsa om vad hon tycker om sex. Jag som skryter med hur frigjord jag är....)

En kompis till mig frågade om jag skulle banga på mannen ovan. Och jag sa tveklöst ja. Hugh Jackman gör det inte för mig. Även om jag på ett rent teoretiskt plan skulle kunna tänka bort hans accent, hans ålder och hans machoimage skulle jag ändå inte kunna komma ifrån just nämnda. Det absolut största abret är hans ålder. Det ger mig rysningar. Jag vet för mitt liv inte varför, för när det kommer till säg George Clooney är jag inte alls lika kräsen. Men där finns det ändå något lite mystiskt, mycket tilldragande.

Det där med "skulle inte banga" är ändå intressant tycker jag. I synnerhet att det blivit så befäst som uttryck. Skulle inte banga. Jag tycker det är dags att vi befäster skulle fan banga, men det är väl sällan man snackar om vilka man inte vill ligga med. Själv skulle jag utan banga på så väl 50 cent som Jamie Foxx. Bägge skrämmer mig något så oerhört. Det finns inget smickrande med 50. Ingenting. Och Jamie köper sex. Vilket även var sjätte svensk man gör, men det är jag ju allt som oftast lyckligt ovetandes om, så då har det väl ingen betydelse. Men rent statiskt, utan att gå in på hur många jag varit med, borde jag ha legat med någon som köpt sex. Fräääääscht.

Men säger någon då. Vad har det för betydelse att Jamie köpt sex? Det är inte som att du ska gifta dig med killen. Bara ligga? Skulle du verkligen banga då? Bah ja! Jag skulle även banga både McDreamy och McSteamy. Kanske säger vilka jag skulle banga mer om mig än vilka jag inte skulle banga? Kanske säger det överlag att jag har konstig smak. Typ att jag hellre skulle välja The Game framför 50 cent trots att han ibland ser mer eller mindre utvecklingsstörd ut? Och alla tjocka roliga gubbar, typ Jack Black, Ricky Gervais, Phillip Seymour Hoffman, Paul Giamatti. Men eftersom alla andra bangar på dom, betyder ju det att jag skulle få ha dem för mig själv.

Mamma brukar säga att alla människor är vackra. Jag försöker också intala mig själv just det, men det är fasen inte lätt. Eller i alla fall att ingen väl egentligen är ful. För att det är något väldigt subjektivt. Men sen finns det ju dom som verkligen är motbjudande. I allra högsta grad. Och det fick mig att tänka att vi människor väl ändå måste ha någon slags mekanism som gör att vi ändå kan se skönhet i alla människor, om vår överlevnad hänger på det? Om jag skulle bli strandsatt på en öde ö med en fet gubbe med taskig hy skulle jag med tiden utveckla romantiska känslor för honom bara för att säkra artens överlevnad. Men. Om jag visste att han var en galen psykopat som gillar att äta människokött skulle jag av samma anledning förmodligen inte göra det, bara för att de egenskaper han besitter inte är önskvärda. Ja, jag har lite livlig fantasi, och är kanske mer än lovligt pubertal i mitt hobbyfilosoferande. Men det är sjukt kul att vara jag ibland. Turerna med fyrans buss går så mycket snabbare då.

Shorty do whop

Shorty är nog inte min Aidan after all. Antagligen bara för att jag trodde det, hittade jag vid vårt förra möte en massa fel och brister hos den här killen. Han bara inte pratar konstigt, han pratar otydligt. Om han överhuvudtaget pratar. För jag blev tvungen att dra det mesta ur honom. Och jag hatar när det är så. Då spelar det ingen roll hur mycket kemi vi hade sist vi sågs, för den är mer eller mindre bortblåst i samma stund han visar sig vara mer svårsnackad än någon annan kille jag stött på.

Själv bidrog han alltså inte det minsta till vårt samtal. Även om jag vet att det har väldigt lite med min person att göra kan jag inte låta bli att fråga mig varför. Jag är inte en ointressant människa, ändå tycktes han inte vilja veta något om mig. Inte ens när jag visade intresse och nyfikenhet inför honom, svarade han med att fråga mig detsamma. Det här betyder inte bara att han är svårsnackad, han är korkad och socialt inkompetent också. På allra största allvar alltså.

Buhu. Jag som hade sett fram emot lite fjärilar i magen. Inte mot ett, om än mycket litet, nederlag av det här slaget.

Och så börjar jag så klart tänka på Mannen igen. Det är väl ofrånkomligt. Jag gör det ju bara i brist på annat. Har jag inget att ha en hangup på skapar jag mig en hangup, och han ligger närmast till hands. I själva verket är jag helt ointresserad av honom, men bara för att ha något att sysselsätta hjärnan med går jag runt och ältar honom ännu ett varv. Varför inte liksom? Funderar på vilka han ska heja på om Barca mot förmodan möter Arsenal i CL. ( Jag skulle gissa på Barca bara för att jag inte bryr mig ett jota om Barca men desto mer om Arsenal). Jag borde verkligen inte obsessa över honom. Ju mer jag gör det, desto mindre blir chansen att jag någonsin lär få honom igen. Skulle han läsa det här vore det ju helt kört. Men det vore kanske lika bra, då skulle jag ju verkligen bli tvungen att gå vidare.

Dance!

Varför gör den här reklamen mig så glad? Varför? Jag blir så där fånigt glad, sitter med ett gigantiskt fånleende på läpparna av åsynen på killen med konafron när han ska dansa till My boy lollipop. Reklam borde ju vara tråkig och lismande i sitt försök att sälja på mig något, här blir jag istället nästan rörd till tårar av hur glada folk blir. Men sen blir jag också hänförd över hur smart gjord den är, i sin helhet. Genial.

Öppet brev till Martin Bentancourt

Gruppen heter City High! Inte High City. City High! Du sa High City inte en utan TVÅ gånger. Du milde tid! Fanns det ingen du kunde fråga? Jag kan köpa att du kanske inte känner till City High, men är man det minsta osäker frågar man. Men okej. Lyssna du på High City om du vill. Gör det. Kommer bara bli lite svårt för dina lyssnare att hitta någon skiva med den gruppen, då den gruppen ju INTE FINNS!

Arga lappen

Arga lappen är verkligen tokrolig! Hela idén är genial, och självklart något i alla fall jag önskar att jag kommit på själv.

Men en sak jag frågar mig är om dessa personer är lika konfrontativa i verkligheten? Detta eftersom jag själv är det, och därför inte har något som helst behov av att skriva arga lappar. Blir jag arg tar jag itu med det på en gång, bara för att slippa gå omkring och låta det ta en massa tid och energi. Är personen inte anträffbar väntar jag tills tillfälle ges, och konfrontera när jag får chansen. Att skriva en lapp vittnar enligt mig om att man inte riktigt vågar säga vad man tycker rakt upp och ner öga mot öga med personen. Och att man föredrar att skriva en lapp just för att eliminera risken att all ilska rinner av en.

Majoriteten av lapparna som man kan läsa på arga lappen är riktad mot en specifik granne. Man vet alltså vem odågan som skitat ner tvättstugan, haft efterfest, lämnar soporna i trapphuset är, men gömmer sig bakom en arg signatur på en arg lapp, istället för att söka upp berörd part och säga vad man tycker. Varför är folk så fega? Istället för att få grannen att genast sänka volymen, ligger man vaken hela natten, och skriver först nästa dag en arg lapp. Men så konstruktivt. Inte. Snarare så självdestruktivt att det förslår. Då får man ju skylla sig själv. Det är inte som att man sätter sig i respekt hos en medmänniska om man i samma stund som man skäller ut dem, erkänner att man pinat sig genom en natt med Cornelis utan att göra något åt saken. Då är man ett stolpskott. Jag skulle inte bry mig ett jota om jag fick en sådan lapp i mitt brevinkast. Jagsvaga människor får gå i terapi först, sen konfrontera mig som de människor och inte de möss de är.

På mitt jobb skriver vi inte arga lappar. Dock arga brev. Som går ut på att ena arbetsstyrkan städar upp efter den andra halvan. I köket då oftast. Diskmaskinen är ren men ändå är diskbänken full av smutsiga kaffekoppar. Detta ondgör sig mina kollegor över. Själv författar jag ilskna brev till de nollor som inte låter meddela att jag har rast. Dessa brev riktigt osar av förakt inför mina inkompetenta kollegor som inte tycks förstå hur man frågar sig till vem jag är, utan istället fortsätter jobba som ingenting. Och de gånger jag lyckats snoka reda på vem som glömt säga till mig har de fått en osande utskällning. Letting of some steam the Kuhmitza way!

Dagens ord: Fittgrill

Är det inte hysteriskt roligt? Fittgrill! Jo det är det. Det är superroligt! Och vad det är? Rumpvärmaren i passagerarsätet. Jag tror fittgrill som ord nu kommer sprida sig som en löpeld. Rumpvärmare ut, fittgrill in.

När den här låten kom hatade jag den väldigt intensivt. Just för att den var så sjuuukt populär blev min tillvaro mer eller mindre outhärdlig. Den spelades ju tamefan överallt. Det enda jag hörde var bonito bonito bonito. Och allt jag tänkte på var hur ful sångaren är. Hur kackig videon än idag är. Hur jag inte förstår ett ord av vad han sjunger.

Men så spelades den på radion någon gång förra veckan och allt mitt agg var som bortblåst. Istället kände jag en enorm längtan till sommaren. Kände solen, värmen och doften av grillmarinad. Typ så.

Min kompis sa att Sture är gangster som tar 40 lax för att inte komma på ett nytt namn på Gamla Ullevi. Och det är verkligen gangster. Mycket. Gangster. Svenska akademien gör folk väldigt gangster. Vad det kommer innebära för Kristina Lugn återstår att se.

If i ruled the world

skulle folk som inte källsorterar kölhalas på Riddarfjärden.

Jag har verkligen försökt ta mig tid att förstå varför detta provocerar mig, och jag tror jag är någonting på spåret när jag börjar talla på det här med respektlöshet och nonchalans, arrogans och så vidare.

För det är det verkligen. Det är lathet i ett mycket stort nötskal. Nämen jag orkar inte rädda jorden idag heller. Inte imorgon, nästa vecka, eller år heller för den delen. Dessa människor säger också saker som att det inte ger något att källsortera, eftersom Sverige är det enda land som gör det. Jamen okej. Då ger ingenting någonting. Om man ska vara sån.

På jobbet finns det en ziljon kartonger att kasta pappersavfall i. Det finns minst TVÅ sopkorgar för endast returflaskor och burkar. Ändå hittar jag varje gång jag arbetar burkar och kartonger i de vanliga sopkorgarna. Inte ens när man gör sitt absolut yttersta för att underlätta källsortering vill folk. Då kan jag inte för mitt liv låta bli att fråga mig om dom vill att jorden ska gå ner lite fortare, om dom med sitt sätt försöker påskynda processen?

Att mina grannar är dåliga på att källsortera brukar dom ursäkta med att dom är utbytesstudenter. Och att man i övriga världen, dvs Kina, Iran, Vietnam, Tanzania, Kamerun och Sydafrika, inte källsorterar. Dessa personer tar sig varken tid eller ork att ta reda på hur man gör det. Mjölk och äggkartonger åker raka vägen ner i soporna, trots att det precis intill soporna står en gigantisk källsorterings box med lådor för kort sagt alla återanvändbara material, där just papperslådan är fylld till bredden med, just det, ursköljda mjölkpaket. Kölhalning på Riddarfjärden nästa. Jag sitter vid rodret!

Husalfen som ska skölja mitt ris och måla mina naglar får nu ännu en arbetsuppgift. Hänga och vika min tvätt. Mitt rum drunknar i ren tvätt som jag inte orkar ägna ens en tanke åt. Jobbigast är det med alla lakan och örngott som jag inte är kvinna nog att vika ensam. För i min familj är vi helt sjukt pedanta när det kommer till att vika lakan. Man måste vara två man som hjälps åt för att få det gjort. Min kk brukar få hjälpa till när han är här, men det var länge sen sist, och jag vill inte fråga min granne för hon har tenta och verkar så stressad att jag nästan tror att hon är sur på mig. Så därför ligger det nu en gigantisk hög av lakan mitt golvet. Och i ett rum som bara är 16 kvadrat känns det. Så husalfen, where ever u are at, det är dags att göra sig påmind!

I-landsångest

Jag vill inte gilla Asher Roth! Asher Roth förkroppsligar allt jag hatar med hiphop. Han är den mobbade killen i ett medelklassområde som istället för att typ sporta sitter inne och hårdpluggar hiphoptrivia tills det blöder ur öron och ögon, för att han sedan tio år senare ska kunna stå med sina nu nyvunna vänner, som precis som han varit mobbade medelklasskids, och rappa med i varenda låt under Rock the Bells. När jag säger hårdplugga menar jag det verkligen för inte nog med att en nyinförskaffad skiva lyssnas igenom mycket noga, texterna skall också närstuderas en tid för att man sedan ska kunna ta sig an nästa utmaning, nämligen försöka identifiera samtliga samplingar på skivan. Orden sitter där, man kan årtal och bolag varje tolva släppts på sedan urminnes tider, men det finns noll känsla och passion för det man gör. Man är inget annat än en mycket tråkig bokstavstrogen som glömt vad det var man lockades av med hiphop från allra största början.

Därför vill jag inte gilla Asher Roth. Asher Roth borde vara förbehållet just medelklasskids i gymnasieålder och uppåt. Som gillar att festa, kommer från ett tryggt hem där man har böcker och bokhyllor, ett piano som folk kan spela på, där mamma vet hur man stickar och syr, och där Dn alltid varit ett naturligt inslag på frukostbordet. Att då gilla Asher blir lite lagom rebelliskt, ett lagomt tonårsuppror. Istället för att kolla den svåra franska en fredagkväll med föräldrarna, måste föräldrarna istället komma och hämta en för att man spytt ner sig på klassfesten.

Dom människorna gillar Asher Roth och gör det utan att skämmas, på precis samma sätt som dom tycker Gym Class Heroes är lite koola. Själv är jag för gammal för den här skiten och blir provocerad av blotta tanken på att jag gillar det. Det är ju så infantilt, så löjligt, så patetiskt! Okej att all annan hiphop handlar om att festa, röka på och knulla brudar, men där rappar dom i alla fall lite lite snabbare än den här rödlätta killen som mer ser ut som en skejtare än en hiphoppare, och förmodligen är bättre på att just skejta än dansa breakdance.

Men vilket jävla i-landsproblem jag har. Jag lovade mig själv att inte lyssna på I love college en endaste liten gång till för att jag visste att jag skulle gilla den för mycket för att kunna motstå. Men nu är det försent. Asher Roth får bli 2009 års guilty pleasure. Han är fortfarande inte bra, det är bara en mycket sinnesförvirrad del av mig som tycker det. Den andra halvan skäms väldigt mycket.

Hajp!

Okej. Jag är inte den som hoppar på hajpen. Hajpen gör mig alltid så sur för jag vill ha koll på läget. Vill veta saker innan alla andra. Vara först! Och om jag då inte känner till en artist så blir jag så sur att jag kategoriskt hoppar över hajpen av ren princip. Hur gammal jag är? Det skiftar mellan fem och 30!

Men så är det denna kvinna. Jag hörde henne på Sr Metropol och tänkte att det inte fanns en chans i världen att det var svenskt, och nej, det var det så klart inte. Jag minns inte vad det är, men det är ju bara såååååå bra. Och att hon nu sällar sig till skaran av 20 någonting brudar som ger mig grym prestationsångest det kan jag liksom ta. Bara för att hon är så bra. Men hur hon lyckats träna bort sin dialekt är för mig en gåta. Måste kännas konstigt att sjunga på en annan engelska än den man pratar. Typ onaturligt.

Allan Ballan

Allan Ballan är på tillfälligt återbesök i mitt liv. Jag tänkte ge honom en andra chans men det blev en väldigt kort andra chans. Tanken var att vi skulle hängt hemma hos mig. Han skulle "massera" mig. När han sa det kunde jag inte låta bli att reta honom genom att fråga om han då räknade med att få ligga, vilket kanske föga förvånande gjorde honom en smula provocerad. Men det är ju så kul att genomskåda folk. Dom gör sitt absolut yttersta för att ge sken av att man inte alls är rätt ute, medan varje liten fiber i dem skvallrar om det totalt motsatta. Jag vet att Allan Ballan bara vill ligga, och jag skulle föredra hundra gånger framför hundra att han var lika ärlig med mig som jag är med honom. Men innan jag kan träffa någon som kan mäta sig med mig när det kommer till det här med brutal ärlighet, a la Kuhmitza stylin ( det är min stamfader det!), lär helvetet frysa till is. Någon sådan människa finns helt enkelt inte. Okej att det funkar på mina vänner, men so far har min uppriktighet varit ungefär lite som rysk roulette. Det kan sluta precis hur som helst. Det blir lite av ett test. Kan jag inte säga precis vad som helst till mannen mitt emot blir det inte åka av. Jag menar, jag tar ändå inte i från tårna när jag precis håller på att lära känna någon, även om jag redan då är mer rättfram än de flesta andra någonsinf förmår vara.

Men jaja, Allan Ballan överlever nog detta också. Han är helt enkelt för jäkla snäll och trygg och ospännande för mig. Jag har försökt förklara detta för honom, men han fattar inte det här med att klicka. Och så har inte han heller någon bra telefonröst. På telefon låter han tio år äldre än vad han i själva verket är, och det är inte på något sätt positivt. Men känner jag honom rätt ger han inte upp så lätt. Det gör dessvärre inte jag heller.

Den som vet vad en snörpvad är räcker upp en hand? Trodde väl inte det.
Och det som på rak arm kan svara på vem Adolf Lemon får gärna ge sig till känna nu.

Själv trodde jag aldrig att ett telefonisjobb skulle vara det som gjorde mig så allmänbildad men tji fick jag.

( Adolf Lemon var en operasångare som köpte Täby och styckade upp och sålde. Ett snörpvad är någon slags fiskeanordning. Googla för i helvete....)

Slarva

Jag skulle ju sluta gå på Mama Africa var det tänkt. I synnerhet eftersom musiken förra gången så fruktansvärt dålig sista 90 minuterna, och för att jag fylldes av ett enomrt äckel av att se en 60-årig kulturtant stå och dansa tätt omslingrad med en kille närmare 25. Eller av det par som simulerade sex i baren.

Men så var det en kille som ville bjuda mig. Och jag är väl inte den som är den. Det kom dock med ett pris, nämligen att jag fick stå och vänta på den här sena rackaren i nästan en halvtimme. En halvtimme på vilken jag snabbt lärde mig känna igen de bilar vars ägare i brist på annat att göra klockan ett en torsdagnatt cruisar Hornsgatan fram. En halvtimme på vilken jag hann komma underfund med varför det alltid hänger så få jackor inne i garderoben på själv klubben. ( För att folk lämnar dem i sina bilar). En halvtimme på vilken minst tre friåkare tog mig för kund, och säkert lika många förbipasserande medelåldersmän tog mig för gatuprostituerad.

Där jag stod och frös arslet av mig hann jag tänka både en och två gånger att jag borde åka hem istället. Att det hela var ett skämt från killen ifrågas sida bara för att jag skjutit upp en eventuell dejt ifråga för att han har en skev framtand. Jo men på allvar. Han är snygg men den där tanden är en vagel eller nagel eller vad fan det heter i mitt öga.

Det krävs ju inget geni för att räkna ut att han när jag messade och sagt att jag var framme, knappt satt sig i bilen för att åka. Detta då han anlände först tjugo minuter efteråt, men i sitt mess skrev att han var på g. Det kan innebära allt från klev just in i bilen, är halvvägs där, eller snart framme. Det lärde 20 minuter i minusgrader mig.

När jag kommer in möts jag nästan genast av ett gammalt one night stand som var så full att hans vän ville bära ut honom. Mot vilket han protesterade mycket vilt! Detta var å ena sidan väldigt underhållande, å andra sidan mycket sorgligt. I synnerhet då han verkligen gick omkring och mer eller mindre bad om kvinnors bekräftelse. Vilket väl visar att killar kan vara lika stora bekräftelsehoror som kvinnor, om inte ännu större, och han jag pratar om nu i så fall den största.

När sedan polisen klampar in en timme senare är det som att allt mycket plötsligt avstannar! Plötsligt ekar dansgolvet mycket tomt då alla dras som flugor till skit till baren där poliserna knallar omkring, och "bara kollar läget". Jomen tjena. Hur ofta kollar polisen bara läget? Typ aldrig. Nu var det väl bara rena turen, eller oturen, att de inte tog någon med sig därifrån, men hade dom gjort det är det nog ingen som varit särskilt förvånad.

Förra gången träffade jag en fd, med betoning på fd, bekants babydaddy. En man som då var minst fem kilo tyngre och såg ut att vara fem år äldre. Men som nu, när han helt plötsligt har tre barn med två olika kvinnor, väl har insett värdet av att se ut som sin ålder gått ner lite i vikt, och hör och häpna, nästan fått stil. Han vär där även igår, så nu vet jag vilka veckor hon har barnen.Skönt att veta så jag slipper mer drama än nödvändigt, då hon pratat varmt om att hon vill återuppta kontakten. Medan jag minns alltför väl varför vi bröt den.

Det kanske var för gott att jag gick dit ändå, eftersom jag träffade, hm vad ska han gå under för namn? Shorty! Shorty är mannen som kommer få mig att glömma Mannen. Om mannen är min Mr Big är Shorty Aidan. Och det på alla sätt och vis. Dom är verkligen varandras totala motsats på precis samma sätt som Aidan och Big. Jag vet att det låter löjligt, men so sue me.

Den långa väntan i kylan får det vara värt! Det bara får det. Och om något ska man aldrig säga aldrig.

Smoothtalker

Vad fan är det här med att kodväxla för jäkla sattyg egentligen? Jag tror varje gång att någon skämta med mig aprillo. Och anledningen till det är inte att jag är osedavanligt paranoid, utan att det faktiskt var en man, eller ska vi kalla honom skitstövel kanske, som blev lite väl stött av att jag avvisade honom, som bestämde sig för att dela ut mitt nummer till hela sin bekantskapskrets. En bekantskapskrets som sedan ringde mig lite hipp som happ och uppgav att de träffat mig här och där lite då och nu. Män jag aldrig träffat i verkligheten, som väl antagligen av skitstöveln blivit itutade att jag var någon slags glädjeflicka. Det var väl där någonstans jag blev lite mer selektiv med vem jag ger mitt nummer till.

Men jag kan fortfarande än idag tro att det ringer män bekanta till skitstöveln och bara vill jävlas med mig. Eller att det finns fler än en skitstövel. Som han som i ena stunden pratar perfekt amerikanska, för att i nästa låta som en karribian, eller vad man säger. Han lät, och jag skämtar inte, som två vitt skilda personer. Jag önskar att han kommit ihåg att han anpassat sin engelska första gången så hade jag sluppit nojja över vem det egentligen var jag pratade med, och fråga mig själv hur i flera friden han kunde veta så mycket om mig.

Men sen så är det det här med telefonröst. På den redan väldigt långa kravlista på egenskaper min Man ska besitta, lägger jag nu bra telefonröst. Den ska vara len och sexig. Inte Barry White, men typ nästan. Inget jäkla kraxande med taskigt uttal som gör att man måste be människan upprepa sig i ett.

Därför är jag nu så djuuuuupt besviken. Igår träffade jag nämligen någon värdig att bli min rebound efter Mannen. Och det med råge. I kid u not när jag säger att han är något av det i särklass vackraste jag skådat i hela mitt liv. På allvar. Såååå vacker. Tyvärr endast 1,73 lång och två år yngre men det är väl bara för att universum vill jävlas lite extra och se till att jag sänker mina krav något.

I samma stund som han sa att han var just 1,73 insåg jag att jag också borde föra in som krav att människan måste vara minst 10 cm längre än mig. Han undkom alltså med rena förskräckelsen.

Vi har då nu pratat med varandra på telefon och det kanske är bra att han inte är någon smoothtalker, för det gör ju att jag lyckas sänka mina förhoppningar något. Innan han ringde hade jag nämligen redan börjat föreställa mig våra framtida barn, som kommer bli dansare/fotbollsproffs/modeller/skådisar/artister. Nu kanske ändå inte.

"Du har fått en vänförfrågan"

Titt som tätt får jag på de olika communitys jag är medlem på vänförfrågningar av människor jag aldrig träffat och inte känner ens ytligt. Detta gör mig så förvirrad varje gång. För sällan kommer deras förfrågan utan någon som helst förklaring. Jag finner det hela minst sagt förbryllande. Hur har dom slagits av tanken att fråga just mig? Och varför i hela världen då? I de allra flesta fall är det någon slags spamrobot som bara är ute efter att sprida någon bisarr länk, och i andra fall någon desperat dj som vill skapa hajp kring sin blogg/klubb/nya remix. Jamen jaha, och då funkar det att bli vän med totalt främmande människor? På allvar? Jag tycker det är sorgligt att hetsen kring att känna flest och mest spridit sig så till den milda grad att man inte längre tycks ifrågasätta varför man blir "vän" med varandra. Bara för att kunna överträffa sin omgivning i antal kontakter? Så löjligt! Själv är jag väldigt selektiv med vilka jag blir "vän" med just av denna anledning. Vi ska väl helst ha haft någon slags kontakt, och helst också ett intellektuellt utbyte av något slag. Att jag då bara blir någons vän så att han ska kunna prångla på mig sin nya mixtape känns inte helt okej. Jag känner mig faktiskt utnyttjad och exploaterad. Ska jag bli det kan människan ifråga i alla fall bemödiga sig en förklaring.

Vilka töntar dom här människorna i Det heter negerbolls facebookgruppen är! Dom försvarar sig bland annat med att dom " aldrig" träffat någon mörkhyad person som tagit illa vid sig av att de sagt negerboll. Man häpnar! Snacka om självbedrägeri. För alla orkar, vill, kan ju verkligen säga ifrån så fort de blir kränkta. Och det av någon de kanske känner sig mindrevärdiga inför? Men rannsaka er själva för guds skull! Har ni själva varje gång ni känt er kränkta eller förudmjukade haft ork att säga ifrån? För annars har ni liksom ingenting att komma med.

Sex som inte säljer

Herrejisses vad jag är glad att jag blivit lite till åren. För vore jag ung och arg idag skulle jag inte ha någonstans att ta vägen om jag ville gå ut och dansa. Jag menar, vem vill gå på en klubb som tycks drivas av ett gäng gubbsjuka 35-åringar?
Som inte tycks sälja sina klubbar på sina djs goda rykte, utan istället hemfaller åt att fläka ut halvnakna brudar på affischerna? Det här är nog det mest effektiva sättet att skrämma mig från att besöka klubben ifråga.



Nu är det tack och lov inte så att jag tillhör målgruppen. Det är väl antagligen det arrangörerna skulle försvara sig med om dom tog sig tid att ta till sig av kritiken. Att sex säljer och att jag gått och blivit en gammal hagga som inte "kan släppa loss" och " ha lite roligt", och att det ju " bara är på skämt". Men seriöst. Jag ser ingen som helst skillnad på dessa flyers, och bilderna man kan se på Club Privés bilar.




För att inte tala om alla affärsturister. Skulle en flyer hamna i orätta händer skulle dessa klubbar lika gärna kunna tas för strippklubbar, istället för de nattklubbar de utger sig för att vara. Det är ju bara så gräsligt pinsamt.





Jag är inte ens arg. Jag tycker det är så skrattretande, just för att det är så uppenbart att man inte tycks kunna sälja på något annat än sex. Det förmedlar inte på något sätt seriositet och professionalitet, utan bara dålig smak. AD:n bakom dessa flyers har inte ens tagit sig tid att fråga sig hur man omöjligt skulle kunna sälja in klubben med lite mer stil och finess utan gått på första bästa. Nakna brudar. Det borde generera publik. Jomen eller hur. Eller så är man ute efter att vara så icke politiskt korrekt som jäkla möjligt. Ja, då har man ju verkligen lyckats.

Inte utbränd, uttråkad

När jag under julhelgen åkte till min mamma hade jag med mig otaliga nummer av olästa tidningar och magasin jag under hösten lyckats samla på mig. Bland annat Shortcut, där jag läste en mycket intresseväckande artikel om vad som kommit att fungera som en motsats till utbrändhet, nämligen boreout. Och när jag läste artikeln var det som att allt föll på plats. Jag har lidit av uttråkning sedan grundskolan. Aldrig fått tillräckligt stora utmaningar, och i de ämnen jag upplevt som för svåra har jag skitit i. Och så är det än idag. Jag är långt ifrån utbränd, så fasligt jäkla uttråkad. Och detta skulle förklara varför ingen verkar jobba idag, utan istället blogga och fejsbooka istället. De känner sig helt enkelt inte intellektuellt utmanade av sitt arbete. För egen del är jag ännu inte så uttråkad att jag mår dåligt, men enligt de två forskare som skrivit en bok om ämnet är uttråkning minst lika allvarligt som utbrändhet, och kan resultera i lika stor ångest. Vilket jag inte tvivlar på en sekund. Själv känner jag att det handlar om att man inte får uppmuntran eller motivation att faktiskt göra mer än vad som förväntas av en, utan nöjer sig med att ligga på minsta möjliga ansträningsnivå. Det handlar inte om att man är lat, utan om att arbetssituationen tagit kål på alla tidigare ambitioner. Med tiden mister man sin energi och sitt engagemang för det man gör.

Men frågan är hur man tar sig ur det här tillståndet. För uppenbarligen känner man allt som oftast inte att det är värt det. Kanske försökte man i början visa sig duktig, men fick inte det erkännande man räknat med. Och därför straffar man både sig själv och det företag man arbetar för, genom att inte riktigt lägga manken till. Vem tjänar på det? Ingen.

The old me´s dead and gone

Melodramtisk, melankolisk sorgsen hiphop. Okej att det är kul att dansa som om det inte finns någon morgondag men sånt här är rätt skönt som omväxling. Eller bara som en påminnelse om hur över jävla jobbigt livet verkligen är, och hur skönt det är att man inte är den enda som tycker det. Eller är det bara jag och mitt finska svårmod som spökar?



Om min morbror, som tog livet av sig dagen innan min mammas 19-årsdag, då han själv var 20, som jag aldrig hann träffa levt idag hade jag gjort mitt yttersta för att få honom att tycka om den här låten. Jag tror i och för sig inte att det skulle varit så svårt. Utan att ha träffat honom ens enda gång är det ändå som att jag känner honom. Och jag intalar mig själv att han nog gillat den här låten lika mycket som jag, om inte mer. Om jag är svårmodig, är han ännu mörkare. Hey, han tog ju livet av sig, det borde väl säga allt?

Hej Konsument! Eveliina Kokko

Till den det berör.

Bästa kaffet: Non Solo Bar
Bästa brunchen: Café String
Bästa lunchställe: 113 50
Bästa mikromaten: Billys panpizza
Bästa förfestmusiken: Reggae
Bästa promenad: Västra Skogen - Rådmansgatan
Bästa huvudbonaden: Turban

Favoritfärg: Skymningsblå
Favoritskor: Adidas
Favoritaccessoar: Örhängen
Favoritdrink: Mojito
Favoritlyxartikel: Taxi
Favoritprodukt på Apoteket: Kondomer
Favoritråvara: Gaaaah, jämt skägg mellan potatis och ägg måste jag säga.

Senast gnolade: ”Just dance” med Lady Gaga.
Senast sedda teater/dansföreställning: ”Bounce”.
Senast sedda utställning: Trafic på Etnografiska
Senaste fyndet: Vinterjacka från Vila på rea!
Senaste Stockholmsupptäckt: Café Valand

Här bjuder jag mamma på middag: Jensens Bøfhus.
Här bjuder jag pappa på middag: Någon mysig italienare.

Läser helst: Tidningar.

Klädkonto per månad: 50 - 1000 kr.
Det dyraste jag har köpt: En väska från Mexx.
Mitt sämsta köp någonsin: Ett par röda pumps jag använt en gång som jag inte kan gå i.
Mode jag aldrig vill se igen: Kjol över byxa.
Modeförebild: Carrie Bradshaw, moahahaha.
Värsta huvudbonaden:Taskig utväxt.
Lyssnar på: Min inre röst.
Dansar helst till: Magic System eller grymma livetrummor.
En bra gå bort-present: En blandskiva.
Bil/Transportmedel: Sl.
Återvinner: Det mesta. Jag är snålfinne to the bone.
Hejar på/håller på: Skellefteå AIK/ Arsenal/ Petter Andersson.
Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Skriver inköpslistor på mobilen, äter eller läser.
Äter lyxmiddag på: New Indian Garden.
Fikar gärna på: Ritorno ( Odengatan).
Dricksprocent: 10 - 15 procent.
Motionerar: Simma och dansar tre till fem gånger i veckan.
Användbar pryl: Datorn.
I dvd-spelaren/datorn: Infernal Affairs, förlagan till The Departed.

Majja och Cassie, nu vill jag se era!