Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig

Jag börjar förstå vad som gör mobbaren.Vad som gör mobbaren är den där underbara kicken man får av att hata, och framförallt få utlopp för sitt hat och förakt. Ett hat och förakt som egentligen inte handlar om något annat än ens egna brister, och tillkortakommanden som människa. Hur det där liksom sipprar ut i varje liten nedrighet man utsätter andra människor för, och hur snabb belöningen är då man hittat någon annan som är lite sämre än man själv, om än på ett helt annat sätt, oftast det sätt som man på alla sätt öveträffar hela sin omgivning på. Förudmjukelsen för den utsatte blir dubbel, av att bli förnedrad av den som verkar som förebild.

Är det verkligen så enkelt att folk inte orkar med sin egen ångest, och därför tar till såna här medel? Det verkar för jävla enkelt? Och får man inte lika mycket ångest av allt ont man utsätter folk för? Blir det inte en enda ond cirkel av ondska som aldrig bryts?

Ändå hör jag till dem som länge länge förespråkat hämnd, och som ägnat timmar åt att fundera ut på hur jag ska få en gruvlig sådan på mina belackare. Bara det har varit en del av mycket lång bearbetningsprocess, oavsett om jag till slut fått min hämnd eller inte.

Vid varje förorättning så fylls i mig ett begär att så bara för en liten kort stund få skrika ut mitt hat mot personen ifråga, skrika ut min avsky, mitt förakt för denna rest till människa som vågat göra mig så ont.Bara för att utlopp för all min ilska och alla mina aggressioner. Jag försöker rättfärdiga mitt hatande genom att det är en del av bearbetningsprocessen, att jag väl borde få kunna hata lite bara lite grann. Att sprida människans nummer på alla mindre nogräknande krogtoaletter i Stockholm kan väl ändå inte göra så mycket skada? Att beställa hem tysk bögporr inte heller så mycket va? Det är så lockande och jag måste,betonar måste, hålla mig i skinnet för att inte falla för frestelsen.

Men det där hatet har en så bitter eftersmak av självförakt.Karma kommer ikapp.