Jag läste Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt, och jag erkänner mer än villigt att jag läste den till större del för att jag förväntade mig en massa snaskigt om Karin Magnusson. Eller hon som i alla fall ska föreställa Karin Magnusson men som inte är det.

För den som tycker synd om sig själv, och upplever sig själv som bitter och en smula småsint är boken verkligen uppfriskande. Någon mer självömkande människa än huvudpersonen har jag aldrig i mitt liv tidigare stött på. Jag kommer på mig själv med att bli arg och förbannad på honom för att han är ett sånt jävla tap. Ryck upp dig för i helvete din jävla mupp! Så läs den. Gör det.