Tjock och ätstörd

Många lever i villfarelsen av att en ätstörning automatiskt innebär att man är sjukt smal. Okej att det finns vissa ätstörningar som gör att man blir smal, men det är inte bara smala människor som lider av ätstörningar. Faktum är att säkert minst lika många feta människor med allra största säkerhet har ett sjukligt förhållande till mat. Ett förhållande dom inte kan kontrollera, eller som kontrollerar dem. Så är det för mig. Jag har inte ett normalt förhållande till mat. Precis som vilken anorektiker eller bulimiker som helst är jag fullkomligt besatt av tanken på mat och vad det kan göra med mig. Min besatthet handlar inte om vikt, om kilon, hekton eller gram. Den handlar om att kontrollera när jag äter vad. I mitt huvud kan jag planera en hel dag av ätande. Det börjar på morgonen då min dag stolpas upp efter vad jag ska äta och när. Jag kan välja att ha endera det här förhållandet till mat, vilket jag vet också är sjukligt, eller ha ett förhållande till mat som är minst lika osunt, där jag inte bryr mig så mycket om hur mycket jag äter, men där jag äter såna sjuka mängder att jag mår dåligt. Jag har fortfarande inte funnit en vettig balans, även om jag är på mycket god väg, jag håller fortfarande på att ta reda på varför jag har ett så problematiskt förhållande till mat och vad det kan tänkas bero på. Men bara att ha kommit en liten bit på väg är ganska skönt.