Igår visade trean sista avsnittet av dokumentärserien Generation fett. Jag har dessvärre inte sett alla avsnitt, och även om det verkligen emellanåt känns som lyteskomik och simpelt effektsökeri, har jag fastnat framför det lite då och då. Igår slogs jag av tanken att Generation fett nog måste vara den bästa motivationen jag stött på på väldigt länge. Jag har nämnt att jag vill att alla kring mig är smala, för då blir jag mer uppmärksam på min egen övervikt, men också på att feta människor höjer min egen toleransnivå, så att jag är mer förlåtande mot mina överflödiga kilon. Generation Fett funkar på precis samma sätt. Jag ser alla dom där feta människorna och tänker i ena stunden att jag aldrig tänker låta mig själv bli så fet, väl medveten om att man aldrig ska säga aldrig och om det faktum att jag faktiskt varit förtvivlande nära en gång. I nästa tänker jag att mina femton kilo ju inte är någonting i jämförelse med hur feta dom där människorna är, och att jag borde ge mig själv en brejk, inte ha ett så ansträngt förhållande till min kropp och så vidare. Tack och lov vinner alltid det förstnämnda alternativet.