Don´t belive the hype

Jag har så svårt att hoppa på tåget ibland. Jag försöker komma underfund med varför jag ständigt måste vara så kritisk, varför jag inte bara kan tagga med eftersom alla andra gör det, men jag känner att jag faktiskt vill kunna motivera och rättfärdiga mina val, och då inte bara med att alla andra gjorde, tänkte, eller tyckte likadant. Vad fan tyckte jag?

Jag är just nu utsatt för ett ganska hårt grupptryck i just en sådan här fråga, och överallt kring mig tycks svaret vara så självklart. Att ha en annan åsikt är ungefär som att svära i kyrkan. Ingen vågar göra det, och jag vill inte vara den som gör det bara för att någon måste. Jag gör mitt yttersta för att ligga lågt, men jag misstänker att min bristande förmåga att enas med hallelujakören snart kommer misstas för illojalitet. Men tills dess så.

Det här är förmodligen inte sista gången jag finner mig själv i en sån här situation, men jag hatar känslan av att känna mig som en den där ungen i Kejsarens nya kläder, som påpekar det alla andra försöker bortse från. Varför är alla så rädda för att se saker och ting för vad dom egentligen är? Varför hakar dom på bara för att dom tror att det är vad som förväntas av dem? Är det bristande självkänsla, och tilltro till sin förmåga att faktiskt motivera sin avvikande åsikt på ett sätt som gör det möjligt för andra att ta den på allvar? Att man inte tror sig besitta tillräckliga baskunskaper om saker och ting för att ha rätt att kritisera? Oavsett vilket, är det sorgligt som fan.