Njut!

För väldigt länge sedan läste jag i Punkt.se en artikel om hur man som singel gör det bästa av sitt singelliv. Jag blev som vanligt lite lagom provocerad men på ett lite skrattretande sätt. Bland annat stod det vitt och brett hur man skulle njuta av att vara singel och göra precis allt man ville, känna sig fri som en fågel. Jag bara spyr på såna uppmaningar. Till att börja med tycker jag att föreställningen att det så fruktansvärt synd om oss singlar är helt sjuk. Vad är det som säger att vi inte vill vara singlar? Men om man skulle säga det, så får man istället genast höra att det bara är något man säger. Jaha så nu kan ni läsa mina tankar också.

Och för att uppmuntra singlarna så säger monogamisterna att det finns någon för alla. Jaha, om min enda uppgift här i livet är att hitta honom? Skit i att lägga ner tid på jobb, skola och karriär, att hitta mannen i mitt liv skulle lätt kunna bli en heltidssysselsättning. Och vad det verkar, något som verkligen sysselsätter många, efter så många vill hjälpa mig på traven. Det verkar ha blivit ett samhällsproblem att så många är ensamboende, så här kan vi inte ha det, vad ska vi göra? Jo vi öppnar kärlekstorget och hjälper dessa ensamma jävlar att hitta varandra. Det är det minsta vi kan göra.

Och stackarna som går på det här, sitter och filar på sina presentationer i några dagar, eller kanske snarare minuter, att döma av korrfelen. Och ändå är de så långt från originella. Framförallt andas de desperation.

När man pratar om den sorgliga singeln, är det som om det råder konsensus kring exakt vad man jämför med. Då jämför helt plötsligt alla med det ideala förhållandet. Ett förhållande som är mer eller mindre perfekt. Det är ju helt sjukt. Jämför den lyckliga singeln, som kanske inte ens reflekterar över att hon är singel, förrän du undrar varför, med förhållandet där man varken pratar med varandra, eller överhuvudtaget har något gemensamt, utan bara hänger ihop för att slippa komma ut som singel på nästa hemmafest.