Dom där ängsliga människorna i Stockholms kollektivtrafik som ställer sig upp två hållplatser INNAN dom ska kliva av, eftersom dom blir stressade bara av tanken på hur mycket dom måste kravla sig igenom för att komma ut, tillhör nog den grupp av människor som jag ogillar allra mest. Just deras ängslighet provocerar mig något så ofattbart, att jag fullkomligt medvetet gör en poäng av att sitta kvar helt oberörd och inte låter dem komma förbi, utan väntar tills jag själv finner det rimligt att resa mig upp. Är det inte alltid så att dom ska av på samma hållplats som en själv, och det är därför man retar sig på dem, för att dom lyckas få en med sig i sin stress? Jag förstår inte varför dessa människor dessutom alltid sätter sig innerst, eftersom dom ju vid det här laget, efter minst tjugo år i livet, borde ha så pass mycket självinsikt att dom vet med sig att dom är just de ängsliga stackare dom är? Men sen har vi kille 25-30 som ställt sin datorväska på sätet trots att tåget, bussen, spårvagnen är full, och som inte tar ner den när det stiger på mycket folk, utan som man måste stå och blänga på i fem minuter innan han fattar hinten. Er hatar jag också. Det känns så gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar