När jag växte upp och gick på Nattdagis brukade vi gå till stadsbiblioteket i Skellefteå, som på den tiden låg mitt emot polishuset, och låna böcker. Innan vi gick in fick vi en lång förmaning om att inte prata, utan viska eller tala väldigt lågt, så att vi inte störde dem som satt och läste. Denna förmaning har förföljt mig hela resten av livet, oavsett vilket bibliotek jag har besökt har jag förväntat mig tystnad och respekt. Men jag har upptäckt att det här med åren kommit att bli något som verkligen luckrats upp. Tydligen får man prata hur mycket man vill i normal samtalston på biblioteket nu för tiden. Vilket jag inte har något som helst problem med. Jag tycker tvärtemot att det kan vara nyttigt att försöka koncentrera sig trots att det pågår visst oväsen runt i kring, och har svårt att förstå dem som inte kan koncentrera sig om någon råkar ta en tugga äpple inne i tysta läsesalen.

Vad man däremot fortfarande inte accepterar är att människor pratar i mobiltelefon.Jag förstår verkligen inte var skillnaden ligger och förundras verkligen över detta. I mina ögon, eller om man kanske ska säga öron, finns det ingen skillnad, eftersom folk sällan pratar särskilt mycket högre i mobiltelefon än vad dom gör i ett vanligt samtal. Det är bara så absurt!