Att inse sina begränsningar

Samtidigt som jag har sjukt svårt att ta mig an saker jag inte är någon stjärna på, utan helst bara vill springa därifrån, så förstår jag mig inte på dem som är för fega för att våga utmana sig själva. Vilket jag vet är en självmotsägelse. Men iaf. Jag tror mig ha hyfsad koll på mina egna begränsningar, och även om jag retar mig på att inte vara bäst, vet jag att det inte finns en chans i helvetet att jag någonsin kommer utvecklas, inom oavsett va det vara månde, om jag inte utmanar mig själv. Och även om jag vet att det krävs enormt med självförtroende för att våga göra det, just på grund av risken att utsätta sig för andra människors godtycke, har jag tack och lov hittat en hyfsad balans. Sen att det vissa gånger känns som jag vill dö och aldrig mer ge mig in i något jag inte klarar av, är så klart en del av att lära mig detta.

Jag ser ganska många runt omkring mig som inte vågar utmana sig själva, och som följd av detta inte heller utvecklas. Jag tycker att det handlar om att inse sina egna begränsningar, men också om att ge sig själv förtroende, att tro på sig själv och sin egen förmåga. Att så många omkring mig tycks sakna den förmågan tycker jag är sorgligt, men ger också mig en chans att rannsaka mig själv. Shakti säger nämligen att vår omgivning nästintill alltid speglar våra egna rädslor och känslor för oss själva. Att jag ser människor runt mig som inte vågar utmana sig själva betyder alltså att det är jag som gör det.

Nu är det ju en sak att inse sina begränsningar, och en annan att som jag bli frustrerad av att inte känna att man klarar av något. Men allra bäst är det ju när det är tillräckligt svårt för att fortfarande vara utmanande, men också svårt på ett sätt som inte för så svårt att det inte fortfarande är roligt. En balans inte helt lätt att hitta alltid.