Det finns en kille. Jag tror inte nödvändigtvis att han är attraherad av mig. Vilket är konstigt för en gång för länge sedan stötte han på mig. Jag tror bara han är en sån där stackare som behöver bekräftelse och raggar inte så mycket av intresse, som för att se om han har en chans, och så står offret ifråga där efteråt helt ledsen och nere. Ett psyko med andra ord. Nu är det så att jag avvisade det här psykot, och det var tydligen mer än vad han pallade med för sen dess verkar han, inbillar jag mig, ha blivit mer eller mindre besatt av tanken på att få omkull mig. Vilket jag ju vet inte kommer hända. Inte nog med att han är ett psyko, en bekant har varit där och dippat, och av vad jag fått höra är det inte all that. Mitt problem är bara att jag är lika jävla messed upp som han, för även om jag vet att han inte är attraherad av mig, så gillar jag tanken på att han är besatt av tanken att erövra mig. Det är som i den där dikten, man vill bli älskad bla bla. Okej att han inte är attraherad av mig, utan bara är det för att han vet att han inte kan få mig. Jag nöjer mig med det. Sjukt.