Mitt namn är Kokko. Eveliina Kokko. When will it ever stop being funny? Jag bara undrar. Libanesen som driver livsbutiken i Västra skogen tyckte det var askul när jag skulle hämta ut ett paket. Moahahahaha. Likaså tyckte hans brorsa när jag dök upp två veckor senare för att hämta ut en ny bok. Nytt skratt. För egen del slutade jag skratta typ i ettan, tvåan, trean, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet och högskolan, då det på så gott som varje upprop funnits någon som tycker att mitt namn är så sjukt roligt att dom måste brista ut i mullrande skratt, som när jag hade upprop i ettan på gymnasiet, till råga på allt skedde i en aula med oöverträffad akustik. Pappas tröstande ord om att folk inte skrattar åt oss utan med oss hjälpte föga.

Jag har dock gett upp för länge sen. Jag är inte helt likgiltig. Hänger jag undan kläder brukar jag syrligt säga att det stavas som det låter, och uttala det precis som vilken jävla svenne som helst, och inte alls så som det ska uttalas. Eller låta dem stava det som dom tror att det stavas. Vilket väl är ett tecken på att jag börjar närma mig total likgiltighet. Its just a fucking name!