I Att leva i ljuset skriver Shakti Gawain att många överviktiga har svårt att sätta gränser, och att dom innan dom är trygga i sig själva, och säkra i sig själva, kommer dom aldrig lyckas gå ner i vikt. Dom måste helt enkelt öva sig på självhävdelse, och när dom gör det kommer dom inte längre behöva sin övervikt som "skydd" mot omgivningen. En omgivning som har en tendens att utnyttja dem.

Jag håller med och vissa delar av det Shakti skriver, och har försökt ta till mig det hon skriver. Men fuck vad svårt det är jag. Jag är så jävla rädd för att folk ska tycka mindre om mig, eller inte tycka om mig alls om jag säger ifrån. Om jag var det minsta normalt funkad skulle jag förstå att världen inte står och faller med att alla inte älskar mig, utan borde inse att man faktiskt inte kan vara älskad av alla.

Jag har insett att jag måste öva mig i att misslyckas och lära mig hantera motgångar. Det har tagit mig hundra år att våga göra det här, tidigare har jag verkligen undvikit sånt jag inte klarar av eller inte är bra på, bara för att jag inte tål tanken på att låta andra se mig misslyckas. Jag skäms och vill helst av springa ut ur rummet och lägga mig ner och gråta, för när jag inte klarar av något blir jag blockerad. Jag blir frustrerad och känner mig så sjukt maktlös. Är det så här för alla människor? För jag ser det fan inte. Alla andra som inte fattar ett jävla jota av vad dom håller på med håller skenet uppe och skulle inte kunna vara lyckligare. Jag önskar att jag i alla fall kunde glädjas med dem, eller beundra dem, men jag är för upptagen med att ömka mig själv för att orka bry mig.