" Jag blir så provocerad"

Provokationen. Den har upptagit mina tankar till och från under en längre period. Till att börja med fascineras jag av vad som lyckas provocera folk, men också vad jag själv tar mig tid och ork att provoceras av. Jag är intresserad av provokationen som självändamål, så länge den görs på ett smart sätt. Bäst är den så klart om den är omedveten, eller inte helt och hållet utstuderad. Det är därför jag känner att diskussionen kring Zytomierskas uttalande om idoldeltagarna känns som en sådan ickediskussion. Hela Zytomierskas offentliga person går ut på att hon provocerar. Är det verkligen någon som är förvånad över att hon säger en sån sak? Gör hon inte precis vad folk förväntar sig? Vad Tv 4 förväntar sig? Och då sa hon, enligt mig, inte något särskilt provocerande.

Själv har jag förstått att jag kan vara ganska provocerande emellanåt, men till skillnad från min pappa som påstår sig " jilla att pråvåceraa" har jag lite större självbevarelsedrift, och om det är så att jag råkar provocera någon, är det allt som oftast helt omedvetet. Just för att jag inte alltid hajar alla sociala koder i de miljöer jag befinner mig, men också för att jag allt som oftast skiter i dem. Så ja, ibland provocerar jag helt och hållet med flit, men det är tack och lov inte särskilt ofta. Jag har förstått att det finns saker man inte får säga, och när jag säger dem får jag ofta höra att jag är rasistisk, fördomsfull, men lika ofta att jag säger högt vad alla andra tänker. Så vad är problemet? Det är ju just för att det jag säger uppfattas som rasistiskt och fördomsfullt som det är så kul att säga dem. Omgivningens reaktioner avslöjar mer om dem än om mig.

När jag i DN:s webbtv får se Ribbng stå och säga att man aldrig ska behöva svara på vad man tjänar, eller att man aldrig ens ska få för sig att fråga om det, blir jag helt varm inombords. Just för att jag blir så provocerad av att hon häver ur sig en så sjukt fånig sak, och lägger sån tid och ork på såna här småsaker, vill jag provocera lika mycket genom att skita fullkomligt i allt vad vett och etikett säger. Bara för att provocera!

Men anledningen till att jag blir provocerad av Ribbing och allt dravel hon kommer dragande med, är känslan av utanförskap, av uteslutning som det väcker hos mig. Det är lätt för någon som förmodligen levt i en väldigt skyddad tillvaro hela sitt liv, och sällan utsatts för nya sociala miljöer, att komma med utlåtande om hur man ska bete sig. Hon tycks inte förstå att sociala koder är avhängiga andra parametrar, som social klass och etnicitet, eller kultur. Det verkar hon negligera fullkomligt. Det är provocerande! Kanske borde migrationsverket starta en vett och etikettkurs för nyanlända invandrare, så att dom förstår vad man får och inte får fråga svenskar om. Så att dom inte gör bort sig på jobbet menar jag. Om dom nu lyckas få något, jag menar, diskrimineringen på arbetsmarknaden är ju väldigt stor i dessa dagar. En invandrare som inte har vett att låta bli att fråga vad chefen tjänar kan man ju inte ha på arbetsplatsen.