Hangups, what are they good for? Absolutely nothing! Jag har tusen och en hangups. Den jobbigaste för tillfället är en kompis jag gjorde slut med för ett tag sedan, som jag helt enkelt inte kan sluta tänka på. Jag saknar henne som fan, men vet att det är inte är värt det. Historien kommer återupprepa sig och jag vet att det, precis som alltid, kommer jag som lider allra mest av det. Men det förändrar ju inte det faktum att jag faktiskt saknar henne. Jag tänker på henne, undrar om hon saknar mig, om hon tänker på mig. Jag vet liksom inte hur jag ska bli kvitt henne. Vanligtvis brukar jag skriva ett brev där jag försöker få ur mig allt jag kände aldrig blev sagt. Men när jag nu gjort det kanske tre gånger utan att hon försvunnit ur mitt medvetande och bara blivit någon, vem som helst, vet jag inte vad jag ska göra mer än hoppas på att tiden läker alla sår. Det är nu en psykolog skulle komma sjukt bra till pass.
I bästa fall glömmer jag bort en hangup för ett tag, men det är precis när jag gjort det som den kommer på återbesök. Jag är verkligen min egen värsta fiende. Det alla mina hangups har gemensamt är känslan av att jag känner mig förorättad. Jag vill ha ett avslut, jag vägrar ge den andra personen rätt. Och så länge jag inte får det, eller lär mig acceptera hur det egentligen slutade, fortsätter min hjärna gå på högvarv i hopp om att få upprättelse. Vilket aldrig kommer ske.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar