Jag har aldrig förstått tjusningen att med förakt göra sin röst hörd. Det där mobbingdraget som somliga i min omgivning alltid bemästrat, att med förakt ifrågasätta allt jag gjort, allt jag uppskattat och funnit nöje i. Varför gör du så där, varför har du såna där, varför, varför, varför? Eller inte ens formulerat som en fråga, utan som en förebrående kommentar. Såna där är äckliga, fula, motbjudande. Inte jag tycker att, eller jag gillar inte. Bara ett krasst konstaterande hur det är, och hur jag också borde förstå hur det är, och att jag är världens jävla lowlife för att jag inte förstått det. Jag har oftast inte brytt mig utan funnit trygghet i att veta att vad dom tycker inte har på långt när lika stor betydelse som vad jag tycker. Och så länge jag tycker att mina vantar är snygga, att smör är gott i gröten, så är allt okej. Om jag värdesatte deras åsikter skulle jag kanske kunna ifrågasätta mina egna, men inte bara helt och hållet överge dem, bara för att.

Nu har jag, bättre sent än aldrig kan tyckas, insett att vad dom där människorna var ute efter, vad dom fiskade efter, vad dom egentligen ville, var att pröva min lojalitet, pröva sin egen makt över mig. Och att dom föll till föga för föraktet bara på grund av min ovilja att kuva mig. Vilket hos dem födde än mer frustration, och därför fick dem att än ljudligare förakta mig, bara för att jag vägrade låta mig bevekas. Maktmissbrukare.