Jag älskar rökutveckling i tunnelbanan. Speciellt när man varit på en danslektion där man var den sämsta i gruppen, inte satte ett enda förbannat jävla steg, utan bara kände sig utskämd, bortgjord och misslyckad så till den milda grad att man unnade sig själv att få gråta bara en lite skvätt när man sedan gick Odengatan fram. Då finns det fan inget bättre än att komma ner till blå linjen på Fridhemsplan och mötas av ett Hjulstatåg som BACKAR TILLBAKA från Stadshagen, och som sedan blir stående där. Efter att ha fått vänta i vad som kändes en evighet, då jag inte orkade ta upp boken jag förtillfället läser vid just stunder som dessa, då ju bussen kunde komma vilken stund som helst men inte gorde det, kom det en ersättningsbuss som proppades full med folk. Folk som fick åka till Stadshagen, där föraren lät meddela att tunnelbanan gick igen och att alla var tvungna att kliva av. Det är sånt som verkligen gör min dag!