Fet, tjock, överviktig - kärt barn har många namn

Jag fortsätter älta det här med tjocka människors vara och ickevara i mitt liv. Å ena sidan tycker jag det är helt underbart att somliga skiter fullkomligt i sin vikt och står och trycker i sig bulle efter bulle för att fira den påhittade högtidsdagen Kanelbullens dag. Dom njuter av livet, livet är underbart och man ska inte försaka sig själv någonting, för då blir man ju bitter och sur och dör i förtid. Eller så dör man jättegammal, men har inget att glädjas åt för att man varit så sur och bitter hela ens långa liv.

Iaf. Dessa tjockisar finns överallt och upptar rätt stor del av mina tankar. Oftast just i situationer då dom trycker i sig saker som i min värld, och vad jag tycker också borde vara deras, är fullkomligt otänkbart. Hur kan hon smälla i sig en hel påse godis? Hur kan hon dricka en läsk? Hur vågar hon ta en kaka till? När jag är på det humöret brukar jag tänka att kan dom så kan väl jag, dom verkar omfamna sin fetma och det borde jag också göra för då skulle allt lösa sig. Eller så tänker jag att dom är helt och hållet i förnekelse kring sin situation och inte förstår att dom gör allt så mycket värre. Självklart är mitt resonemang inget annat än rent och skärt självförakt. Jag ser mig själv i dem, och att då förakta dem motiverar mig till att göra något åt min situation. Genom att hata dem hatar jag mig själv tillräckligt mycket för att kunna göra något åt saken.