Jag trodde inte dagen då jag faktiskt skulle hålla med, eller ens tycka att Ribbing verkade vettig, någonsin skulle komma. Men med denna krönika, hur högtravande den än må vara, så belyser hon ett problem som är vardag för mig, och säkert många andra.

Själv känner jag mig djupt obekväm med att inte veta vad som förväntas. Ska jag räkna med att han betalar, eller vara inställd på att betala själv? Jag är ingen som klarar av sådana här tveksamheter, jag ältar och ältar och ältar. Jag klarar inte av de oväntade. Jag vill ha en plan, kontroll, koll på läget. Det är en sida av det hela. Jag vet liksom inte hur jag ska bete mig. Om jag väntar mig att han ska betala kanske han tycker jag är snål, men om jag betalar själv så kanske han tror att jag tycker han är snål. Vill han bjuda så är det mer än okej, men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag kommer få betala tillbaka förr eller senare. Då är jag hellre helt skuldfri. Jag vill inte vara skyldig någon något, så länge jag är det har folk all rätt att komma och kräva tillbaka av mig. Inte nu men kanske om femhundra år eller så. Jag bjöd dig på en fika i augusti 2008, kom du ihåg det? Nu vill jag att du bjussar mig på Donken. Jag vill inte heller känna att jag utnyttjar folks generositet, för när någon bjuckar mig på öl tar jag mer än gärna emot, men betyder det verkligen att jag måste stå och lyssna på någon som inte har något vettigt att säga? Jag ville ju bara ha en gratis öl. Och folk som bjuder borde väl ändå vara medvetna om att dom blir just utnyttjade? Jag har inget emot att bli bjuden, men gillar känslan av att vara oberoende, och tycker det är sorgligt att inte fler gör det. Att vissa kvinnor tycks sakna förmåga att analysera vem som har makt i en relation, där den ena är ekonomiskt osjälvständig. Sen att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män må väl så vara, så jävla illa är det väl ändå inte att killen ska behöva pröjsa tjejens kaffe?