Pittstim

Ingen har väl kunnat undgå att Zanyar Adami har samlat ett gäng bekanta och skrivit en bok som ska vara den manliga motsvarigheten till Fittstim. Boksläppet har varit förra veckans nästan mest hajpade. Jag har läst om den i Aftonbladet, DN, QX, och DN igen. Det här kallas MEDIEKONVERGENS, när alla medier skriver om samma sak på precis samma alltför välbekanta sätt. Jag blir alltid lika hänförd av såna här strategier, eftersom de inte verkar ta i beräkningen att överexponering faktiskt kan göra att man som läsare, tittar, betraktare, tröttnar fullkomligt på att inte höra, se eller beskåda någon annan än den artist, skådis, författare som släpper ny skiva, film, bok just den veckan. Och jag vet att man kan välja att inte ta del av det här, men menar också att man i vissa sammanhang inte kan gömma sig för det.

Jag har inte läst boken än, men ser fram emot att göra det. Även om recensionerna varit minst sagt blandade är jag väldigt nyfiken på boken, och framförallt på om killarna bakom den verkligen kommit fram till något nytt. Vilket jag har förstått att dom väl i själva verket inte har.

För några veckor sedan läste jag Stephan Mendel Enks Med uppenbar känsla för stil, och jag tvivlar på att Pittstim kommer kunna mäta sig med den, i sättet som den verkligen penetrarar mansmyten på. Jag önskar att den var obligatorisk läsning för alla i gymnasiet. Den förklarar och problematiserar på ett sätt som gör mig ledsen över att så få tycks ha läst den. Mansrollen är sannerligen intressant, men mest intressant är hur statisk den tycks vara. Hur mycket vi än talar om en ny mansroll, så lever ändå undermedvetet gamla uråldriga föreställningar kring manlighet kvar.