I lördags var jag ute. Och hamnade för första gången sedan många år tillbaka på efterfest. Med på festen var ett tvillingpar, eller vad jag då trodde var ett tvillingpar. För dom såg identiska ut och påstod att dom var det. Så mycket längre än till vad alla hette i förnamn kom vi aldrig, och klockan fem när mina linser inte orkade längre knallade jag hem utan att ha fått hångla, och utan att ha strösslat ut mitt nummer till en endaste en av hankön. Jag kunde dock inte sluta tänka på en av killarna på festen och har, i vanlig ordning, ältat honom och varför han inte tog mitt nummer sedan dess. Jag har också gjort mitt yttersta för att försöka hitta honom på nätet genom att med nutidsklassikern att googla honom komma något på spåren, utan större resultat. Jag blev lagom skadad av boken Dumpa honom, och vet att om han inte bad om mitt nummer så beror det på att han inte tyckte jag var värd det. Men jag har också försökt smickra mig själv med att det kunde bero på att han inte visste om jag var intresserad av honom eller hans bror, eller om hans bror också var intresserad av honom. Intressant försvarsmekanism det där, förnekelse! Att hitta honom har inte haft så mycket att göra med att jag vill kontakta honom, för det vet jag att jag inte skulle göra, eftersom jag förmodligen skulle skrämma slag på honom om jag gjorde det, utan mer att göra med att jag gillar utmaningen i att försöka luska ut så mycket jag möjligtvis kan om en människa jag vet så lite som möjligt om. Det triggar igång en sjuk besatthet hos mig. Jag vill veta om det går, och i så fall hur. Problemlösning! Och nu sitter jag här och vet att dom där killarna inte alls var tvillingar, utan bröder. Och fasligt mycket yngre än jag kunde föreställa mig. Och jag är så sjukt nöjd med sättet som jag listade ut hur jag skulle lista ut detta på! Moahaha!