Sugaraddict

Jag är sockerberoende och har nog varit det en större del av mitt liv. Det gick dock inte riktigt upp för mig förrän jag var närmare tjugo, men det har tagit mig ytterligare några år att acceptera att jag är det, och lärt mig leva med det. För i början gick jag omkring och tänkte att jag nog skulle lära mig hantera mitt sockerberoende. Lära mig att inte vara slav under det. Det gick allt som oftast ut på att jag istället gjorde mitt yttersta för att underhålla mitt begär. Detta genom att äta lite sött varje dag, eller någon gång i veckan. Då gjorde jag mig aldrig riktigt kvitt beroendet, men inbillade mig så klart det. Så var det också under stora delar av grundskolan och gymnasiet. Den enskilt största anledningen till att jag inte gick upp mer i vikt var att jag hittat en lagom nivå, som jag sakta men säkert vant min kropp vid. Trots ett gigantiskt kaloriöverskott höll jag vikten, för att det totala intaget alltid var konsekvent.

Jag insåg till slut att jag aldrig skulle kunna hantera socker, att min aptit på sötsaker var omättlig, och att det enda vettiga vara att införa total nolltolerans vad gällde godsaker. Det fanns inga undantag. Jag fick inte äta mörk choklad, inte dricka ligtläsk eller äta smalgodis. Total nolltolerans var det som gällde. Och gäller än idag. När jag avstår från en tårtbit på jobbet, lite lösgodis hos kompisen en lördagkväll, eller nobbar någon som vill bjuda på tuggummi, får jag alltid frågan om varför. Folk tycks sakna förmåga att föreställa sig att man kan ha en sådan viljestyrka som jag har, som kan avstå socker. Eller så är de bara själva sådana godisråtttor att de inser exakt hur jobbigt det måste vara, och inte fattar hur någon orkar. Men för mig är det inte som att det finns något verkligt val. Eftersom jag inte kan hantera socker är alternativet att leva som slav under beroendet. Det skulle göra mig mycket överviktig och djupt olycklig. Även om jag precis som under högstadiet säkert skulle kunna ligga på ett konsekvent intag, om så ett överskott, så skulle jag aldrig kunna bli kvitt de skuldkänslor jag får av att äta socker. Jag vet helt enkelt att socker är dåligt för mig, och att jag mår dåligt av att äta det. Jag har ett val, men som jag ser det är det inget val.

Förra året lyckades jag låta bli socker i fem och en halv månad. Då åkte jag och min mamma på kryssning och jag hade länge funderat över hur jag skulle hantera all mat ombord. Eftersom jag tyckte att fem månader ändå är en ganska lång period utan socker, tillät jag mig själv att få ett återfall på den här kryssningen. Och under den helgen tog jag igen allt jag tyckte mig ha gott miste om den senaste tiden. Jag frossade verkligen i godis. Men när måndagen kom var det slut på det roliga. Sen lyckades jag hålla mig i tre månader, då jag återföll igen, och denna gång inte för att jag tyckte jag hade rätt till det, utan för att jag helt enkelt mådde så dåligt att det ändå som kunde göra mitt liv lite roligare var en McFlurry, och en gigantisk påse lösviktsgodis från Sleven.

Men i och med mitt senaste återfall, som var planerat och som skedde under jul och nyårshelgen, har jag insett det fullkomligt poänglösa med återfallen. För hur planerade dessa än är går det inte att komma ifrån att det är gottegrisen i mig som vill att jag ska falla ner i dem. Det är gottegrisen som tycker sig ha glömt hur en fiftyfiftyklubba smakade, som bara vagt tycks komma ihåg smaken av en snökula, vill veta om det verkligen är någon skillnad på pepsi och cola. Jag insåg att gottegrisen minns precis hur gott det smakade, men inte minns hur, medan jag redan vid första tuggan kan konstatera att det smakade precis som sist, och hade gjort så oavsett om jag smakat eller ej.