sfsmsgppöokfg

Jag hatar att spy. Och vem fan gör inte det kanske du tänker då. Men jag verkligen hatar att spy. Jag får sån fruktansvärd ångest av bara tanken. Så fort jag får känningar, dvs ökad salivproduktion, blir jag också varm och snurrig och vill helst av allt springa och gömma mig. Jag är magsjuk väldigt sällan just av denna anledning. Får jag höra att någon är magsjuk stålsätter jag mig mot alla tankar om att det skulle smitta, och så blir jag inte sjuk. När min pappa fick magsjuka efter att ha varit i Paris kom han hem och smittade brorsan, min dåvarande låtsasmamma, och två av brorsans kompisar. Detta var nu ingen lite lätt magsjuka, utan vi pratar feber, yrsel, frossa, the works. Men jag ville inte bli sjuk och tänkte inte bli sjuk. När den sista smittade tillfrisknat var jag så lättad över att jag klarat mig, bara för att samma natt vakna av att jag kaskadspyr upp tre apelsiner över hela min säng, och sedan blir sängliggande en vecka.

Jag försöker verkligen att undvika att spy, och spyr på min höjd ett par gånger om året, om ens det. Jag spyr så sällan att jag enkelt, mycket enkelt, kan hålla reda på när jag gjorde det sist. Är det någon gång jag verkligen aldrig spyr är det på fyllan, jag passar mig sjukt nog för att bli så full att jag måste spy när jag är berusad. Men igår hände det i alla fall. Efter sex öl och massor med champagne stod jag inne på Donken fridhemsplan och suktade efter en QP när jag kände att något inte stod rätt till. Varpå jag springer ut och spyr tre gånger utan att någon höjer på ögonbrynet det minsta.

Jag trodde att det var för att jag var för full, men jag inser att det nog kan bero minst lika mycket på att en tillfällig bekantskap råkade putta till mig så att jag smällde i bakhuvudet i väggen på Rinkebys tbaneperrong. Och eftersom jag är så bakis vet jag inte heller om jag har ont i huvudet eftersom att jag nog fick typ en lätt hjärnskakning, eller för att jag helt enkelt druckit för mycket. Fett jobbigt.