Och vem pratar du med?

Jag har galenskap i släkten. Olyckligt nog på bägge sidor. Men nej, det har inget att göra med inaveln jag skrivit om tidigare. Det har att göra med i ena fallet andra världskriget, bli ryckt från sin mor, uppväxtmiljö och planterad i ett främmande land där man inte kan språket och skiljas från den enda man känner, och i det andra fallet med den där typen av överintelligens som gör att man kan typ sju språk och vilken veckodag sjunde februari inföll på 1972. Den här galenskap har gjort att min pappa, bara när det kommer till mig, varit på sin vakt. Han har aktat sig för så att jag inte läser för mycket, inte isolerar mig för mycket, och framförallt, vakat som en hök över mig och sett till att jag inte pratar med mig själv. Att prata med sig själv är i pappas värld det allra tydligaste tecknet på att man håller på att förlora förnuftet. " Vem praaatar tu met?" kunde han komma in och säga när jag som tioåring satt och mumlade för mig själv. Asså vilken tioåring sitter inte någon gång i livet och snackar med sig själv? Okej att jag fortsatt göra det och gör så även i vuxen ålder men ändå?
För jag gör det. Jag pratar med mig själv hela tiden. Tro inte att det beror på att jag inte har några vänner, för det har jag och jag pratar med dem mest hela tiden. Men med mig själv pratar jag om allt sånt jag inte kan prata om med mina vänner. Alltså om mina vänner. Jag har verkligen försökt sluta prata med mig själv men det går fan inte. Det går kanske på sin höjd en timme eller två eller tre. Enda gången då jag inte gör det är när jag har sällskap eller när jag har sjuk mycket att göra. Annars gör jag det mest hela tiden, och då för att komma fram till något. Jag dryftar sjukt ofta sådant jag inte har någon klar ståndpunkt i, eller så försöker jag övertyga mig själv om styrkan i mina argument genom att vädra dem högt. Kanske är jag lite galen, eller så håller jag mig vid mina sinnens fulla genom att tillåta mig att prata med mig själv, vem vet?