Inte själv, jag har pms

Förra veckan gick jag ut. Med vad som skulle visa sig vara pms. Vilket inte gick upp för mig förrän jag och han som för några veckor sedan bangade för att han skulle ut och valla sina kusiner hamnade i en diskussion som slutade med att jag satt på toa och grät i tio minuter. Då insåg jag vem jag glömt att lämna hemma. Så nu har jag lovat mig själv att aldrig mer gå ut med pms, eller ens minsta tillstymmelse till det. Hade jag låtit bli förra veckan hade jag kunnat undvika så sjuuuukt mycket drama. Nu blev allt bara så sjuuukt mycket värre, och eftersom bangaren, bland mina vänner känd som skinnjackan eftersom han alltid har en jätteful alldeles för stor skinnjacka på sig, inte vill prata med mig av vad som kommer att förbli privata anledningar, kommer jag aldrig få chansen att ställa allt till rätta. Å ena sidan vill jag skrika åt honom att jag inte bryr mig, å andra sidan klarar jag inte av tanken på att han lämnade mig först, då jag ju hade chansen, när han bangade första gången,att låta honom vara. Oh well! Jag inbillar mig att han säkert kommer börja sakna mig förr eller senare, men just nu är det en klen tröst.