Utan att ha lyssnat på hela "I am...Sasha Fierce" kan jag ändå tillstå att jag är en aning besviken. För några veckor sedan skrev jag att jag inte riktigt förstod Single Ladies, men så här i efterhand är det en av de få vettiga låtarna på skivan. Resten är mähäigt intetsägande ballader om allt och ingenting. Låtar som inte lämnar något bestående intryck, som man glömt så snart man tryckt på offknappen. Jag försöker förstå vad hon vill göra, och vad jag hade förväntat mig, om jag missförstått hela hajpen kring just hennes alterego Sasha Fierce, och väntat mig något lika spektakulärt som hon gjort gällande att Sasha Fierce är. Visserligen blänker den där rivigheten till emellanåt, men inte på långt när i den utsträckning jag hade förväntat mig. Att Single Ladies hör till de bättre låtarna är inte ett gott tecken, men jag är övertygad om att flertalet låtar, hur bra eller dåliga de än må vara, kommer bli radioplågor.
Jag kan inte komma ifrån känslan att det saknas något, utan att jag lyckas sätta fingret på vad. Men det känns som att där Sasha Fierce kom in i bilden, gick Beyonce ut. Där bägge finns i låtar som Diva och Single Ladies, känns det som att vad man hör på resten av låtarna är en urblekt version av Beyonce, som väl skulle kunna vara vilken amerikansk rnbsångerska som helst. Förut har det aldrig funnits några som helst tvivel om att en låt är Beyonces, men jag överdriver inte om jag skulle kunna spela upp majoriteten av låtarna för vem som helst och dom förmodligen skulle behöva gissa både en och två gånger innan dom prickar rätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar