När jag för ett tag sedan berättade för min kompis att jag ville gå ner ytterligare tio kilo i vikt tyckte hon inte att jag behövde gå ner så mycket mer. Och det provoceraade mig något så fruktansvärt. Vad fan vet hon om det? Mitt bmi ligger precis på gränsen mellan övervikt och fetma och mitt midjemått gör att jag ligger i riskzonen för hjärt och kärlsjukdomar ( som jag dessutom har i släkten). Okej att hon kanske trivs bra med sin lilla mage, men det behöver inte betyda att jag gör det. Där och då hade jag ingenting vettigt att säga till henne, men sedan det hände har det hunnit ligga och skava till sig i min hjärna. Jag vill och behöver gå ner i vikt, inte för någon annans skull än min egen. Jag är väl medveten om att jag kanske kan uppfattas som en smula besatt av min vikt, men det finns inga alternativ för mig. Jag vill nå mitt mål och det så snart som möjligt. Att då mötas av oförståelse från vänner och omgivning är inte precis idealiskt. Det gör det bara så fasligt mycket jobbigare. Jag vet mycket väl att jag duger precis som jag är, men precis som jag är nu gör mig mer eller mindre miserabel, och det tycker jag folk borde fatta.