B A N T A R B L O G G

Jag har gjort det här hundra gånger. Jag har varit överviktig hela mitt liv och gått ner rätt mycket i två omgångar. Första gången gick jag ner 20 kilo på fem månader. Sen blev först rädd för att äta, av rädsla för att gå upp, och sen när jag väl började äta igen så kunde jag inte sluta, och gick rätt raskt upp allt igen. Nu är jag halvvägs in i andra omgången. Förra året gick jag ner ungefär tjugo kilo på ett halvår, sen stagnerade jag och nu sitter jag fast på 80 kilo, vilket är femton kilo mindre än vad jag vägde för ett och halvt år sen. Jag försöker att inte tänka så mycket på vad jag redan åstadkommit, för då finns det alltid en överhängande risk att jag inte fokuserar tillräckligt på vad jag fortfarande har framför mig. Jag brukar börja om varje nyår, och sett ur det perspektivet har jag gått ner sex kilo i år, men då har jag pendlat en aning så det stämmer inte helt och hållet. Nu har ju jag precis satt upp nya mål, och hur mycket jag kommer gå ner i år är egentligen inte så viktigt, eftersom mitt slutgiltiga mål ligger först i maj nästa år.

Jag är dock skiträdd. Till att börja med är jag rädd för att, när jag når min målvikt, gå upp allt igen. Det har ju trots allt hänt förut, så varför skulle det inte kunna hända igen? Och jag tror att den här rädslan göder trollet i mig. Trollet som säger att jag inte alls behöver gå ner i vikt, trollet som försöker övertala mig att jag ju trivs asbra med att vara en rolig tjock tjej. Trollet som blir hungrig klockan halv elva på kvällen och som då ställer sig och steker rårakor. Trollet utraderar alla mina prestationer. Trollet jävlas med mig med flit. Moahahaha, säger trollet. Du sprang 45 minuter i regn helt i jävla onödan, för nu sitter jag här och käkar en burk med jordnötssmör. Jag har förstått att bulimiker spyr av rädsla för att gå upp i vikt. Dom har ätit och inser att dom inte spyr kommer dom bli tjocka,så dom spyr. För mig är det precis tvärtom. Jag kämpar som fan med att orka träna och sen inser trollet att jag är på god väg att bli smal, och blir skitskraj, för att bli smal är något nytt, något jag inte lärt mig att hantera, och så äter trollet upp allt jag åstadkommit. Men jag kan i alla fall glädjas åt att ha upptäckt trollet.