Det här är inte en konsertrecension

Precis som med de senaste konserterna jag varit på, har datumet för konserten sakta men säkert krupit sig på mig, och jag har stilla hunnit tänka att jag nog borde börja peppa lite smått genom att kanske spela om inte den senaste skivan med artisten ifråga, så i alla fall någon skiva överhuvudtaget. Tills slutligen dagen d är kommen och jag hastigt fixar mig i ordning till favoriten bland många, utan att ens hinna lyssna färdigt. Men med Nas fann jag trygghet i förvissningen om att alla de dagar, timmar, minuter och sekunder som jag för några månader sedan inte lyssnade på något annat än Uncensored, inte ska ha gått till spillo, och att jag därför, precis som med Kanye Wests låtar, inte behöver fräscha upp minnet ens det minsta.

Spänd men förväntansfull sitter jag sedan i tunnelbanan, uppklädd till vad omgivningen tycks tänka tänderna. Själv tröstar jag mig med att det är min klarrröda kappa som syns så mycket, och att jag inte annars skulle väcka någon som helst uppmärksamhet. Men så har jag blivit fullkomligt hjärntvättad av nyheten att män attraheras av rött, att jag inte kan förmå mig att inte ta på mig den. Jag känner mig dock lite uppklädd då ett par bredvid mig, som jag redan från perrongen kunde gissa mig till också skulle på konserten, inte är på långt när lika uppklädda som jag. Här snackar vi jeans och sneakers, och tjejens fall de sedvanliga gigantiska örhängen som får hennes öron att söka sig till golvet en aning. Självklart med hästsvansen på sned. Eftersom jag inte orkar bära med mig någon bok, och inte vågar avvara någon av de hundra DN-delar jag inte hunnit läsa för färden av rädsla för att inte hinna läsa färdigt den återstår bara att underhålla sig med att tjuvlyssna på paret ifråga. Något som hade kunnat vara roligt om det inte var för att tjejen har en minst sagt plågsam röst, och inte heller tycks förstå det. Hon tycks dock förstå att jag tjyvlyssnar då hon ber killen sänka ljudet på en sån där klassisk "jag ska på konsert och är så jävla hajpad och glad"inspelning som dom gjorde precis då jag klev på. Hon ska se De La Soul och sitter nu och konfererar med killen om när konserten kan tänkas vara slut. Come again? Tänker hon inte se Nas? Är hon helt jävla tappad eller? Och om hon tror att konserten kommer sluta i tid är hon inte bara tappad, då måste hon vara från en främmande jävla planet. När har någonsin en hiphopkonsert börjat på utsatt tid? Och inte dragit över?

För uttråkad för att orka vänta på tåget till Hagsätra går jag från Gullmarsplan. En rask men uppfriskande promenad som inte bara ger mig tid att samla tankarna, göra mig klar över mina förväntningar, utan också åskåda den skylt i gången till Globen som lyder " Varsågod, slå en gratis pink, i pissoaren utan stink". Väl framme vid Globen står det i vanlig ordning ungdomar och dricker, förmodligen vad dom tror är mod, i väntan på sina vänner. Jag blir lockad att fråga två tjejer klädda horigare än mig om jag inte kan få köpa en av deras öl, men är än så länge för nykter för att gå så långt.

Efter att ha blivit insläppt börjar jag med att lämna in min jacka i garderoben. Att alla inte gör det förvånar och irriterar mig. Inget gör mig så stressad som människor som har ytterkläder på sig inomhus. Ska ni någonstans eller? Nä, men så ta av er, slappna av! Lappen jag får är pytteliten och jag måste flera gånger under kvällens lopp påminna mig själv om att inte kasta eller förstöra den. Det vore annars väldigt lockande. Så jävla liten och kan tyckas obetydlig är den.

En av de i särklass jobbigaste sakerna med att gå på konsert, och i synnerhet att göra det själv, är all den där väntan. Till att börja med väntan på att något ska hända, vad som helst, att det ska dyka upp någon snygg kille man kan försöka flörta med, att ljudteknikern ska gå över scengolvet ett par gånger och man då kan börja hoppas på att något annat ska hända. Den typen av väntan har här effektiviserats bort totalt, och det är fullkomligt underbart. Även om där finns väntan, är det en aktiv väntan, en underhållande väntan, en väntan som säger att det inte finns någon väntan, en väntan som får mig att vilja säga vänta, jag vill ju ha lite vanlig klassisk tråkväntan. En sån där väntan som sållar bort agnarna från vetet, som lyckas urskilja vilka som verkligen vill vara här, instängda i en mörk lokal med dålig luftkonditionering. Som prövar publiken. Den typen av väntan. I väntan hade jag tänkt hitta luckor att skriva ner mina intryck, istället finner jag att de alla läggs på en stor hög av möjligtvis små fragment där jag bara minns ett fåtal.

När jag intar min andra öl i till ackompanjemang av My Perogative hamnar jag bredvid ett par där killen luktar närmast guddomligt gott, och där tjejen ser ut som en ful Avril Lavigne som råkat ut för en bilolycka. Hon kanske kan trolla med tungan, vad vet jag. Hon har i alla fall på sig en gigantisk ryggsäck av det där slaget som i lokaltrafiken slår ner allt i sin väg, och som nu alltså är nära att knocka mig. Hade dom inte kunnat dela på kostnaden för att lämna in jävulskapet i garderoben så hade jag sluppit ringa ett akutsamtal till min terapeut? Baren, som emellanåt är ganska fylld med folk, måste ha varit en fullkomlig fest för den där lite sämre halvan av befolkningen som gärna roar sig men inte vill betala för det. Slatthimlen nästintill. Att stjäla slattar, eller om man nu tar något någon lämnat, förundrar mig väldigt. Till att börja med kommer det alltid med risken att man får i sig några slags olagliga substanser. Men sen är det lite som att peta i näsan. Man tror att ingen ser, men det finns det alltid någon som gör.

Strax innan De La Soul träffar jag en kompis, och i sällskap med henne ser jag sedan bandet vars enorma ljudvolym nästan får mig att trilla omkull. Herrejisses ( uttalad på västerbottniska)! Det dåliga och anskrämliga ljudet håller sedan i sig, men tack och lov är dom tillräckligt bra för att man ska ha överseende med det. Inte för att man borde ha överseende med någonting. Min vän som jag inte träffat på ett tag undrar precis som hon alltid gör hur det går med killarna och jag säger att det är knasigt, på vilket hon säger att det ju alltid är med mig, men att jag ju får skylla mig själv då jag bara träffar en viss typ av killar. Varpå jag frågar henne om hon menar strulpellar? Bara minuten innan såg jag just en av dessa strulpellar och då jag länge hungrat efter att påminna honom om vad han gått miste om, utan att verkligen ha fått chansen beger jag mig för att leta redan på honom, bara för att inse att han så klart är som bortblåst. När vi väl ses senare i korridoren är hans mobiltelefon som vanligt fastklistrad intill hans öra och han är sig tragiskt nog väldigt lik. Själv är jag några pannor lättare och fan så mycket snyggare, och man tycker att han borde fatta att han i alla fall borde försöka få mitt nummer, men jag tröstar mig med att den dagen snart kommer.

Eftersom ljudet fortsätter vara knepigt som fan struntar jag i att se Mos Def. Jag ger honom en inledande chans men han lyckas inte fånga mitt intresse, och då förstår jag inte varför jag ska plåga mig själv med att låtsas gilla vad jag ser, inte ens för att kunna säga att jag såg honom.

Så Nas då. Väl försenad, inte så mycket för att han skulle kunna rå för att alla andra före honom varit det, men ändock. När han slutligen går på har programmet förskjutits hela 45 minuter, vilket man väl ändå får förvånas över är ganska litet, sett till antalet uppträdande akter. Han inleder starkt, hårt och övertygande, men hans ljustekniker envisas med att blända publiken, som om inte Nas själv skulle kunna göra det. Jag tycker det är irriterande som fan, och solfjäder jag tagit med skyler inte solen. Efter några inledande låtar är dock, återigen, det dåliga ljudet tillbaka och konserten tvingas avbrytas en kort stund medan problemet åtgärdas. En paus under vilket Nas hinner bjuda upp både en och annan kille på scen för att rappa. Själv står jag med hjärtat i halsgropen och ber innerligt för att det inte ska suga allt för mycket då jag ju inte räknat med att behöva ta med mig skämskudden på konserten, men jag får väl ändå tillstå att de bägge utvalda ändå, med en publik på några tusen,gjorde bra ifrån sig. Jag kan dock inte låta bli att gräma mig över att det inte var en tjej som gjorde Nas sällskap och visade var skåpet ska stå. Skulle väl vara jag då, men jag rappar inte, jag sjunger!

När han sedan fortsätter konserten med If I ruled the world, och då får med sig publiken fylls jag av en sån där obetalbar lycka svår att beskriva med ord, den där typen av varma känslan man önskar att man alltid kunde bära med sig, men som tyvärr är så svår att återfånga. Han kör vidare och publiken är helt med på noterna, även om jag misströstar lite över det dåliga gehöret på Black President, som kanske föga förvånande är en av favoritlåtarna från senaste skivan. Jag befrias dock av att Nas verkligen gör detta till en konsert över hela hans karriär, än bara ett simpelt promogig för en skiva som sedan länge redan är släppt, och som i dessa dagar inte kommer sälja så mycket mer. När han väl lämnar scenen är det utan löftemål om några extraspår, men så tycks han redan ha gett publiken vad de förväntat sig.